Hallis sejvar fejset i sista sekund

I går gick folk man ur huse och demonstrerade mot den ryska invasionen i Ukraina utanför ryska ambassaden. I folkmängden dök det upp ett ansikte som man inte var vana att se på sådana här tillställningar - den finske extremhögerledaren Jussi Halla-ahos. Nu vet vi ju att Hallis som studerande tillbringade ett helt år i Ukraina för att lära sig flytande ryska och att han senare var med om att kompilera en finsk-ukrainsk ordbok, så han har av gammalt profilerat sig som en vän till Ukraina. Visserligen har han inte visat några tecken på genuin solidaritet med vare sig ukrainarnas eller vitryssarnas strävanden till att frigöra sig från det ryska inflytandet. I min gamla blogg skrev jag någon gång för såna där tie år sen om vitryska demonstrationer mot diktatorn Lukasjenko, och Halla-aho, som på den tiden inte ännu var den stora boss han i dag är utan sökte uppmärksamhet genom att skriva skit i kommentarlådan på min blogg, nöjde sig bara med att löjliggöra mig för mina bristande kunskaper i slavisk etymologi. Däremot gav han katten i vitryssarnas lidanden.

Den här gången såg han sig dock föranledd att låtsas oroa sig om ukrainarna, något som inte är typiskt för extremhögern i Finland. I själva verket har Hommaforumet, det högerextremistiska webbforum som på sin tid grundades som en förlängning av kommentarlådan till Halla-ahos blogg, hela tiden behärskats av Putinbeundrare som öppet bejakar att de vill ha rysk ockupation av Finland precis därför att de litar på att ryssarna är hänsynslösa och tar kål på finlandssvenskar och invandrare. (Det här har de faktiskt sagt helt explicit och oförblommerat.)

Dessvärre hade Antero Eerola, en ganska ung vänsterförbundare med helt paleokommunistiska åsikter om ett och annat, gått och uttryckt åsikter som uppenbarligen var helt baserade på rysk propaganda. Det förelåg åtminstone en teoretisk risk att de våldsamt Rysslandsvänliga åsikterna i Halla-ahos eget läger skulle få större uppmärksamhet i medierna, och då gällde det att reagera reptilsnabbt. På sociala medier hade vi redan börjat sprida ett uttalande av den högerextreme sannfinländaren Veli-Pekka Kortelainen: killen hade sagt att han skulle föredra rysk ockupation framom Natomedlemskap. Och dessutom såg det ut att Ukraina kommer att bli en större grej att göra populism av än "lavinen" av mörkhyade invandrare. Sålunda vände Hallis kappan efter vinden. Och anhängarna kommer att följa exemplet, eftersom de varken har eller någonsin haft ett annat intellektuellt, politiskt eller (haha) sexuellt intresse än Ledarens: de har aldrig varit något annat än hans viljelösa kroppsdelar.

Och medierna då? Antero Eerolas blunder innebär att medierna kommer att svälja betet och sänket utan att alls ifrågasätta den sannfinländska versionen av den här historien: att det är sannfinländarna som står för Ukrainas frihet medan vänstern hejat på Vladolf Putler.

Helsingin Sanomat. vår malligaste högerextrema morgontidning

Som alla antagligen redan vet är den auktoritära regimen i Ungern en av vår extremhögers största förebilder. Onekligen har regimen lyckats med någonting få högerdiktatorer kan skryta med: den har praktiskt taget utan våld och på laglig väg lyckats ta makten i en relativt väletablerad demokrati (Ungern var ett rätt liberalt land redan under kommunismen) och cementerat sin makt med omfattande ändringar i grundlagen. Om killarna på det högerextrema webbforumet Homma inte redan runkar kuken av sig åt Ungern så heter jag Peter Pan.

Rätt intressant blir det dock om man granskar hur det gått med den finska tidningsjätten Sanomas affärer på den ungerska mediemarknaden. Vill man ta reda på det kan man nämligen inte hitta ett ord om det i Sanomas flaggskepp, morgontidningen Helsingin Sanomat. Olli Ainola skriver i affärstidningen Talouselämä att Sanoma råkade ut för politisk förföljelse i Ungern och var tvungen att helt slå igen, eftersom den ungerska regeringen förstatligade all skolboksproduktion i landet. Direktören för Sanomas ungerska förlag György Szabó hade nämligen vågat öppet uttrycka sina farhågor om hur Fideszregeringens nya lagstiftning skulle påverka tryckfriheten i landet. Det här ledde till att den ungerska statsmakten i praktiken tog över Sanomas ungerska skolboksfirma och åsamkade Sanoma sådana miljonförluster att företagsgruppen såg sig tvungen att lägga ned hela sin affärsverksamhet i Ungern.

Inte ett ord om det hela i Sanomas finska tidningar. Kvällstidningen Ilta-Sanomat leds i dag av den våldsamt extremhögervänliga Ulla Appelsin, så det är ingenting att undra på om den blaskan håller tyst, men Helsingin Sanomat tenderar vi av gammalt minne att uppfatta som en informativ kvalitetstidning. Och att Sanomas egna tidningar skriver om Sanomas affärsverksamhet skulle inte heller vara någonting nytt.

Inrikesministeriet i Breivikien tar ställning mot antibreivikisterna

Den smygande breivikismen har åter blivit synlig i offentligheten. Andrei Nahkala, statssekreterare på inrikesministeriet, påstod på en konferens i Köpenhamn att det finns en risk för att vänsterextremisterna radikaliseras när högerextremisterna blivit synligare i medierna.

Högerextremisterna har kunnat bedriva klappjakt på alla sina verkliga eller förmenta motståndare sedan sju år tillbaka utan att någon reagerat, men det är de väl berättigade till i en stat där inrikesministeriet leds av en "kristdemokrat", dvs en breivikist eller en breivikistsympatisör. Däremot tycker statssekreteraren att det finns en risk att "extremvänstern radikaliseras". Alltså: Man tillåter generöst extremhögern att smutskasta och förfölja alla som av något skäl kommit att uppfattas som ett hot av extremhögern, vilket i praktiken betyder arbetsamma skattebetalare av medelklassen som inte delar extremhögerns åsikter om invandrare, feminister osv. (De värderingar som extremhögern klassar som "vänsterextremistiska" och "kulturmarxistiska" är helt enkelt allmänna liberala värderingar som gäller i västerländsk demokrati.) Men vågar medelklassmänniskorna tala högt om det så börjar en statssekreterare oroa sig över "vänsterradikalisering".

Statssekreteraren ifråga lär förresten vara aktiv på någonting som heter "Oikeistofoorumi", dvs "Högerforumet", antagligen ett webbforum. Nåja, det var väl ingen överraskning. Undrar om han jobbat på inrikesministeriet redan en längre tid eller om han slussats in av den nuvarande chefen, krist"demokraten" Päivi "Bräivi" Räsänen?

Solzjenitsyn och kritikerna

Jag hade nyss en vecka övertidsledighet och ägnade mig åt rysk litteratur. Hos två författare hittade jag relevant kritik mot Solzjenitsyn:
- Vladimir Vojnovitj anser i sin långa essä om S. som jag redan tidigare hunnit ta en titt i på nätet, Portret na fone mifa, att S. föll pladask som författare med Gulag-arkipelagen. Tidigare hade V. störtgillat Solzjenitsyns lägerskildringar, främst En dag i Ivan Denisovitjs liv. Däremot tyckte han att Arkipelagen bara innehöll litterärt obearbetade minnen och människoöden; han föredrog Jevgenija Ginzburgs och Varlam Sjalamovs böcker och hade för länge sen bildat sig en uppfattning om Sovjetunionen som en kriminell och totalitär diktatur. Sålunda tyckte han att S. inte kom med någonting nytt.
- Sergej Maksudov påpekar i sin historia av tjetjenfolkets förhållande till ryssarna att S. överdriver antalet omkomna och avrättade. Maksudovs egen uppskattning är nog överraskande låg, men den förefaller vara baserad på ett sunt demografiskt resonemang.

Vad jag på sistone sagt på sociala medier

Men som jag redan ofta sagt: i det ekosystem vi här i Finland kallar politik är det vänstern och bara vänstern som främjar vissa liberala västerländska värden. Det här är en av orsakerna varför det inte finns, inte kommer att finnas och inte kan finnas någon genuin liberalism på finska. Antagligen är det precis därför vi haft så många generationer vänstermänniskor: vänstern är i finska Finland helt enkelt den närmaste approximationen till att vara liberal, och aktiv vänsterfientlighet, även när den beror på liberala bevekelsegrunder, kommer i praktiken alltid att kanaliseras som stöd till den antiliberala högern.

Finska medier kontrollerade av rasister

Den latinamerikanskfödde finländske journalisten Enrique Tessieri har i sin engelskspråkiga blogg Migrant Tales tagit upp mediernas roll i Finlands nedrutschning till rasism och fascism. Tessieri frågar varför finska (jag skriver avsiktligt "finska") medier ger så mycket spaltutrymme åt rasisterna och gör en nyhet av den minsta bagatell som en invandrarfientlig politiker säger. Och det är en fråga som mången annan velat ställa, men något svar bör man inte förvänta.

När högerextremisterna anordnade sin ökända Hetero Pride-parad, framställde tevejournalisten Hannele Valkeeniemi mannen bakom jippot, en högerextremistisk aktivist vid namn Jani Viinikainen, som en "oroad familjefar", alltså precis som killen själv ville presenteras - en vanlig hederlig människa som sett sina värderingar äventyrade och som därför politiserats. I själva verket har han en gedigen bakgrund som högerextremistisk webbaktivist, låt vara att högerextremismen nog snarast är för honom en kittlande, fängslande förbjuden lek än någonting att på allvar ägna sig åt. Han kan t ex länka till Finska Motståndsrörelsens webbsidor och därvid yttra sig uppskattande om den, men samtidigt tycks han ändå inse att man inte kan verka inom Finska Motståndsrörelsen utan att ge avkall på borgerlig respektabilitet ens i dagens fascismvänliga atmosfär i Finland.

Valkeeniemi nämnde dock inte Viinikainens högerextrema bakgrund i sitt teveprogram, och när hon öppet avkrävdes en förklaring påstod hon bara att hon ville ta fram en sällan i offentligheten hörd opinion om bögäktenskap och att Viinikainens ideologiska referensgrupp därvid inte hade någon relevans. I Facebookdiskussionen kring programmet föreföll Valkeeniemi mycket desorienterad, som om hon själv saknat en fast värdegrund och liksom inte kunnat begripa vad vi egentligen hade problem med i hennes framställning av Viinikainen. En tänkbar tolkning var också att hon tilldelats uppgiften ovanifrån och att hon slaviskt uppfyllt givna order.

Ännu i början av 2000-talet var den finska offentligheten mycket tolerant gentemot sexuella avvikare och etniska minoriteter. Kulturkrigen hade redan utkämpats och den liberala sidan hade utgått med segern. Landsbygdspartiet, Sannfinländarnas företrädare, hade gått i kras på nittitalet precis därför att det satsat för mycket på rasism och svenskfientlighet, och den naturliga slutsatsen lydde att finska folket helt enkelt var för väluppfostrat och för upplyst för att alls tilltalas av brutal rasism. Teemu Lahtinen, en av ledargestalterna inom den högerextrema föreningen Suomen Sisu, försökte marknadsföra ideologin nångång år 2003 som "rasrealism", men när han gavs möjlighet att redogöra för sina idéer på teve, hade programledarna inga svårigheter med att beslå honom med rasism och fascism. En del tevetittare ansåg sig t o m ha sett tårar på hans kinder när han efter diskussionen insett sitt misslyckande.

Det var precis samma gäng som år 2007 lyckades ta över hela den offentliga debatten, och det var precis samma sorts fascism de marknadsförde den gången också. Det var bara varumärket som var bättre, nämligen "invandringskritiken". De uppträdde som en spontan folkrörelse, men alla som var på något sätt eller på någon nivå förtrogna med det som pågick inom de totalitära högerkretsarna i Finland kände genast igen namnen och slagorden.

Varför fattade mediemurvlarna inte vad det hela handlade om? Nåja, kanske det finns en naturlig förklaring. För det första var man van vid att extremhögern inte var en kraft att räkna med eller ta på allvar. En journalist specialiserad på högerextrema kretsar lät som en journalist specialiserad på att hålla isär koskit och hundbajs. För det andra var uppfattningen om högerextremisterna som obildad pöbel så inrotad att de flesta blev helt tagna på sängen när den nya extremhögern marscherade fram, ledd av filosofie doktorer. De hade tydligen glömt bort det obekväma faktumet att även Joseph Goebbels var filosofie doktor i humaniora - han hade skrivit en avhandling om den misslyckade romantiske skådespelsförfattaren Wilhelm Schütz.

Det finns dock en annan, en dystrare förklaring. Det kan hända att mediebossarna ändå är precis så reaktionära som de mest förföljelsemaniska bland vänstermänniskorna alltid påstått, att de under alla dessa årtionden bara lurpassat och väntat på sin chans att göra nazismen rumsren igen. Journalisternas tandlöshet inför fascismens nya gyllene gryning kan ju bero på de instruktioner de fått av sina överordnade.

Det ryska hotet tar konkret form

Det ryska hotet mot Finlands självständighet blir allt mera uppenbart. Det har visat sig att Ryssland idkat påtryckning mot ryskspråkiga medier i Finland - "Novosti Helsinki" och "Spektr" - för att få dem att samla på och kolportera historier om de "orättvisor" som ryssar utsätts för i Finland. Kravet framfördes av en rysk stiftelse, uppenbarligen en halvofficiell inrättning, som grundats kantänka för att främja ryskspråkig kultur- och medieverksamhet utanför moderlandets gränser. Det förefaller dock att stiftelsens verksamhet mest går ut på att så misstro mot lagen och myndigheterna i vistelselandet och att därigenom förvandla ryssarna i diasporan till femtekolonnare.

Det sorgliga är att både Spektr och Novosti enligt samma nyhet kämpar med akuta finansiella svårigheter. Frestelsen finns sålunda att söka pengar hos stiftelsen, vilket innebär att bägge blaskorna, som faktiskt hittills gjort värdefullt arbete med att informera och underrätta våra ryssar om hur man klarar sig i det här samhället, skulle vara tvungna att trycka den propaganda som påtvingas dem av ryska desinformationsfabriker. Det är tyvärr tänkbart att det enda alternativet till detta är att gå i konkurs.

När Rundradion inledde ryskspråkiga tevesändningar i Finland kritiserades detta av de vanliga misstänkta på högersidan som ett exempel på hur den offentliga sektorn misshushållar med allmänhetens skattepengar - det finns ju inte några tevesändningar på finska i Ryssland, som någon spefågel påpekade. Men som den där historien med Novosti Helsinkis och Spektrs finansiella svårigheter visar, är det tydligen inte möjligt för ryska medier att överleva i det här landet utan offentligt stöd, och om inte finska staten ger pengar så kommer pengarna från suspekta ryska källor - pengar som åtföljs av politisk handledning.

Om den ryska minoriteten är stor och ökar, så behövs det finlandsryska medier som representerar en liberal, västerländsk, demokratisk och legalistisk grundsyn och som underrättar rysktalande finländare och varaktigt i vårt land bosatta ryssar om hur samhället här fungerar. Att det rysktalande samfundet i Finland börjar anta drag av en femte kolonn är en fara som helst bör avstyras på förhand, och det innebär att finlandsryssar vars lojalitet först och främst gäller Finland av staten erbjuds medel och medier för att förkunna sin syn.

Men det här är inte det enda skälet varför jag ser mig föranlåten att mala på den här kvarnen. Det finns andra indicier också. Det nyaste beviset på Rysslands onda försåt fick vi nyligen, då en finsk advokat som profilerat sig med sin kritiska inställning till grannen helt sonika kidnappades, tydligen av någon sorts tjekister, i Moskva och våldskjutsades till Finland, varvid han dock inte släpptes fri, utan var tvungen att rymma från tillfångatagarna.

Nu måste man ju konstatera att Silvennoinen inte är någon särskilt sympativäckande figur. Han har uppträtt i namn av de Karelenaktivister som vill få i gång förhandlingar om sina förfäders i Karelen kvarblivna egendom. De har tydligen inga chanser alls att lyckas - saken har redan slagits fast i fredsfördraget - och det hela är i princip bara ett spratt Silvennoinen beslutat tjäna lite stålar på. Detta borde även vara klart för ryssarna: Silvennoinen utgör ingen fara för Rysslands intressen, han vill bara plundra sina uppdragsgivare på pengar, vilket han ju är i sin fulla rätt att göra som advokat. Han lär också ha författat ett par polemiska böcker om sovjetiska förbrytelser mot mänskliga rättigheter, som knappast erbjuder någonting nytt eller omvälvande. Ingenting av det ovannämnda utgör ett legitimt skäl för att trakassera Silvennoinen, dessutom omfattas även dumma åsikter av åsiktsfriheten.