Fallet med Kärkkäinen: uppföljning

Jag skrev tidigare om varuhusföretagaren Juha Kärkkäinen, som dömts för hets mot folkgrupp på grund av den judefientliga propaganda han spritt med sin gratisblaska. Han har tydligen överklagat sin dom, ty för ett par dagar sedan stod det i tidningarna om hur Kärkkäinen på nytt befann sig inför rätta och försvarade sig. Precis vid en sådan tidpunkt fick staden Ylivieska för sig att ge Kärkkäinen medaljen "Pro Ylivieska", en ärebetygelse som tilldelas för kulturella prestationer. Staden Ylivieska uppfattar det som en kulturell prestation att främja den brutalaste antisemitism, alltså. 

Vad var det jag sa om vad finskspråkig kultur i Finland egentligen handlar om och går ut på?

Sannfinska unga vill avskaffa vapenrestriktioner. Vem var överraskad?

Den nyaste nyheten från Sannfinland är, att sannfinländarnas ungdomsorganisation vill avskaffa behovs- och lämplighetsprövningen för nya vapentillstånd. Vem kunde vara överraskad? Det är ju faktiskt jättetråkigt att man inte får köpa vapen bara för att göra fascistisk revolution och mörda sina politiska motståndare, något man hotat med sedan tiden före Hommaforumet.

Så himla tråkigt med allehanda lagar och laglydighetskrav när man är liksom "fosterländsk" (så fosterländsk att man vill sälja fosterlandet till Putin) och vet bäst vem som har rätt att leva och vem som inte har det.

En profetia till veckoslutet

Ett inhemskt terrordåd med breivikistiska förtecken kommer förr eller senare att äga rum. Sedan ska sannfinnarna och hommaiterna läxa upp "vänstergröna" som enligt deras mening givetvis är moraliskt skyldiga till terrordådet. Leena Sharma kommer att tolka det hela som en förståelig reaktion mot den "motsatta extremistgruppens" lömska ränker (som bl a består i att bemöta invandrare som människor), och Skypo kommer att förklara att något högerextremt hot inte föreligger trots sådana här isolerade incidenter. Däremot föreligger det en allvarlig risk, fortsätter Skypos talesman, att extremvänstern eller islamisterna reagerar våldsamt på extremhögerns våldsdåd, som alltså är definitionsenligt isolerade händelser och aldrig någonsin kommer att utgöra något hot mot rikets säkerhet.

Kommer finnarna någonsin att uppfatta extremhögern som ett hot? Jovisst kanske, när de redan står i kö till gaskammaren. Även då ska en stor del av dem svära på extremvänstern som provocerat fram dylika drastiska motåtgärder.

Helsingin Sanomat. vår malligaste högerextrema morgontidning

Som alla antagligen redan vet är den auktoritära regimen i Ungern en av vår extremhögers största förebilder. Onekligen har regimen lyckats med någonting få högerdiktatorer kan skryta med: den har praktiskt taget utan våld och på laglig väg lyckats ta makten i en relativt väletablerad demokrati (Ungern var ett rätt liberalt land redan under kommunismen) och cementerat sin makt med omfattande ändringar i grundlagen. Om killarna på det högerextrema webbforumet Homma inte redan runkar kuken av sig åt Ungern så heter jag Peter Pan.

Rätt intressant blir det dock om man granskar hur det gått med den finska tidningsjätten Sanomas affärer på den ungerska mediemarknaden. Vill man ta reda på det kan man nämligen inte hitta ett ord om det i Sanomas flaggskepp, morgontidningen Helsingin Sanomat. Olli Ainola skriver i affärstidningen Talouselämä att Sanoma råkade ut för politisk förföljelse i Ungern och var tvungen att helt slå igen, eftersom den ungerska regeringen förstatligade all skolboksproduktion i landet. Direktören för Sanomas ungerska förlag György Szabó hade nämligen vågat öppet uttrycka sina farhågor om hur Fideszregeringens nya lagstiftning skulle påverka tryckfriheten i landet. Det här ledde till att den ungerska statsmakten i praktiken tog över Sanomas ungerska skolboksfirma och åsamkade Sanoma sådana miljonförluster att företagsgruppen såg sig tvungen att lägga ned hela sin affärsverksamhet i Ungern.

Inte ett ord om det hela i Sanomas finska tidningar. Kvällstidningen Ilta-Sanomat leds i dag av den våldsamt extremhögervänliga Ulla Appelsin, så det är ingenting att undra på om den blaskan håller tyst, men Helsingin Sanomat tenderar vi av gammalt minne att uppfatta som en informativ kvalitetstidning. Och att Sanomas egna tidningar skriver om Sanomas affärsverksamhet skulle inte heller vara någonting nytt.

Inrikesministeriet i Breivikien tar ställning mot antibreivikisterna

Den smygande breivikismen har åter blivit synlig i offentligheten. Andrei Nahkala, statssekreterare på inrikesministeriet, påstod på en konferens i Köpenhamn att det finns en risk för att vänsterextremisterna radikaliseras när högerextremisterna blivit synligare i medierna.

Högerextremisterna har kunnat bedriva klappjakt på alla sina verkliga eller förmenta motståndare sedan sju år tillbaka utan att någon reagerat, men det är de väl berättigade till i en stat där inrikesministeriet leds av en "kristdemokrat", dvs en breivikist eller en breivikistsympatisör. Däremot tycker statssekreteraren att det finns en risk att "extremvänstern radikaliseras". Alltså: Man tillåter generöst extremhögern att smutskasta och förfölja alla som av något skäl kommit att uppfattas som ett hot av extremhögern, vilket i praktiken betyder arbetsamma skattebetalare av medelklassen som inte delar extremhögerns åsikter om invandrare, feminister osv. (De värderingar som extremhögern klassar som "vänsterextremistiska" och "kulturmarxistiska" är helt enkelt allmänna liberala värderingar som gäller i västerländsk demokrati.) Men vågar medelklassmänniskorna tala högt om det så börjar en statssekreterare oroa sig över "vänsterradikalisering".

Statssekreteraren ifråga lär förresten vara aktiv på någonting som heter "Oikeistofoorumi", dvs "Högerforumet", antagligen ett webbforum. Nåja, det var väl ingen överraskning. Undrar om han jobbat på inrikesministeriet redan en längre tid eller om han slussats in av den nuvarande chefen, krist"demokraten" Päivi "Bräivi" Räsänen?

"Två flugor med en smäll"

På det invandringskritiska (läs: människolivskritiska) webbforumet Homma reagerade man snabbt på meddelandet att Abdirahim Hassan, rikssvensk vänsterpolitiker av somalisk bakgrund, blivit ihjälskjuten i sitt forna hemland. En person som uppträder under pseudonymen Unikeko (Sjusovaren) skrev ungefär så här: "En vänsterpolitiker och invandrad somalier. Två flugor med en smäll. Det var så Allah ville."

Redaktören Jami Järvinen, verksam på vänstertidningen Kansan Uutiset (förresten en person jag inte står på särskilt vänskaplig fot med - Järvinen har faktiskt blockerat mig från sin sida på Fejsan eftersom han anser mig vara en rysshatande extremist, vilket jag kanske ur hans naiva vänstersynvinkel är), orkar fortfarande kolla in de nyaste fräckheterna på Hommaforumet, och det var han som tog skärmdump på Sjusovarens hjärnfjärt och tillgängliggjorde den för oss normala människor som inte rör Homma med tång.

Som det framgår ur avsnittet ovan är jag långtifrån enig om allting med Järvinen, men hans kommentar till skärmdumpen är värd att återges: "Varför borde någon vettig människa någonsin diskutera någonting alls med dessa varelser?" Här i Finland är alla så inriktade på konsensus att vi som utan förvarning attackerats och förklarats för "förrädare" av högerextremister hela tiden får höra att vi borde söka kompromiss med det människosläktets vidrigaste avskum som bubblar på Homma. De ynkryggar som styr och ställer i tidningsvärlden höter hela tiden med fingret åt oss och tycker att vi är "lika illa som motståndaren". Ska borgerligt sinnade vanliga arbetsamma människor stå ut med att kallas kommunister bara för att vi inte gillar att våra vänner med lite mörkare hudfärg utmålas som skurkar och jihadister? Nää för helvete. Men finnarna är ynkryggar och fegisar utan moral och utan ryggmärg och det är allt vad de är.

Äktfinnarnas hat på svenskan - äktfinnarnas hat på den egna kulturen

Finnarnas hat på svenska språket och svenskundervisningen i grundskolan förefaller i dag vara en självklarhet. För den som inte känner till bakgrunden kan det låta överraskande att den första svenskfientliga hatkampanjen i mannaminnet, den från år 1985, kom som en komplett överraskning för hela nationen. Att återuppliva språkstriden uppfattades i allmänhet som en återgång till politiska motsättningar från tiden före självständigheten. När den gamle populistiske politikern Veikko Vennamo, som redan hade avgått som ordförande för Landsbygdspartiet (företrädaren till Sannfinländarna) men som alltjämt hade stort inflytande inom partiet (det var ju ett familjeföretag när allt kommer omkring, ty han hade efterträtts av sin son Pekka), försökte ansluta sig till Finskhetsförbundets kampanj för att slå politiskt mynt på den, kommenterades detta av Uusi Suomi (på den tiden en kvalitetstidning) med en karikatyr, där Vennamo försökte gräva upp ett lik som enligt gravstenen hette "SPRÅKSTRIDEN - GICK HÄDAN PÅ TSARVÄLDETS TID FÖR LÄNGE LÄNGE SEN". Sosseledaren Kalevi Sorsa satt bredvid och uppmanade Vennamo: "Gräv du bara Veikko min, gräv - inte kommer du att hitta nånting där inte, men åtminstone får ni en fin grav att lägga centersamarbetet i" - dvs det samarbete mellan Centerpartiet, Landsbygdspartiet och Svenska Folkpartiet som på den tiden debatterades som en möjlighet att få bukt med sossehegemonin.

Att det undervisas i svenska i finska skolor beror när allt kommer omkring på att språkgruppernas kulturella behov som det står i grundlagen ska "tillgodoses enligt enahanda grunder". En av dessa enahanda grunder är att en svensktalande finländare bör ha tillgång till finska språket och finskspråkig kultur - som en del av kulturen i det egna fosterlandet - och att en finne likaså bör ha tillgång till svenska språket och den kultur som finns att tillgå på svenska i det egna fosterlandet. Såsom de svensktalande i praktiken åtnjuter "rätten att förfinskas" - jag vet att det alltid låter något ironiskt att framställa det som en "rättighet" att minoriteten kan förlora sitt språk och sin identitet och uppgå i majoriteten, men tillåt mig att använda en sådan här formulering i detta sammanhang - bör även de finsktalande garanteras rätten att försvenskas eller åtminstone utveckla en balanserad tvåspråkig identitet.

Den grundläggande idén är sålunda att erbjuda alla medborgare tillgång till bägge nationalspråken oberoende av vilket språk de talar hemma. Men det är precis det här som går de finska "nationalisterna" på nerverna. - Och jag skriver ordet "nationalism" medvetet i citattecken, eftersom jag inte tycker att den internationellt marknadsförda fascistoida ideologi som den finska extremhögern kallar så är "nationalism" i någon vettig bemärkelse. Visserligen bör vi här även hänvisa till Orwells välkända essä "Notes on Nationalism" - jag är bergis på att den även föreligger i svensk översättning (vad jag minns från mina späda ungdomsår har hans samlade essäer kommit ut på svenska), men just nu kan jag inte komma åt vad den svenska versionen heter (tydligen har de svenska webbskribenter som har något att säga om författaren bara läst essän på engelska). Orwell såg "nationalismen" uteslutande som en kombination av projektiv identifikation och maktlystnad: nationalisterna var för honom människor som helt identifierade sig med en "nation" eller något jämförbart kollektiv (t ex kommunismen, trotskismen, arbetarklassen, katolska kyrkan eller vad det nu vara månde) och levde i en fantasivärld där detta kollektiv hade vunnit alla sina slag och alltid haft rätt. Sedan försökte nationalisten efter bästa förmåga slussa in element från denna fantasivärld t ex i skolböcker - sanningen struntade han i och vetenskaplig strävan till objektivitet var likaså ett fult ord, antydde Orwell.

För Orwell betydde "nationalismen" enbart någonting negativt. Jag för min del är beredd att vidkännas att den nationalism som på artonhundratalet uppstod i Europa ledde till en del positivt, till exempel upphöjdes många dittills föraktade bondedialekter till stora kulturspråk. Få känner slovakisk litteratur, och jag är ingen expert heller, men ändå tycker jag att det är helt fint med ett litteraturspråk som slovakiskan - jag har läst Janko Jesenskýs satiriska roman Demokraterna i sin helhet på polska och delvis på originalspråket och det är min åsikt att världen vore mycket fattigare utan denna bok. Det är sedan en annan sak att den nationalism som i dag grasserar i Slovakien inte förefaller främja kreativa kulturella sysselsättningar.

Jag skulle faktiskt inte ha särskilt mycket emot en kulturell nationalism som t ex skulle satsa på lokala språk (finska, svenska, samiska) på engelskans bekostnad. Den "nationalism" som våra rasister och självutnämnda fennomaner står för har däremot ingen positiv vision om Finlands kultur och dess framtid att erbjuda. I själva verket är det inte bara svenskan de bekämpar, utan även en stor del av den finska kulturen, inte minst litteraturen.

Ett ofta förekommande slagord i högernationalistisk förkunnelse är att "kommunism inte hör hemma i finsk kultur". "Kommunism" bör givetvis ses som deras beteckning för allt de själva uppfattar som kommunism, som t ex "urartad konst" så som den definierades i Nazityskland (och i det stalinistiska Sovjetunionen). Men det fina i kråksången är att slagordet är felaktigt, alltså osant ur faktasynpunkt, även när det tolkas bokstavligt - dvs så att vi läser ordet "kommunism" som kommunism i ordets egentliga betydelse, alltså den revolutionära, kader- om inte kadaverdisciplinerade branschen inom arbetarrörelsen och den rad totalitära regeringar den gav upphov till under nittonhundratalet. Som vi vet har kommunismen faktiskt tidvis varit en kraft att räkna med i finsk politik, och då har det inte handlat om någon opportunism utan genuina kommunistiska traditioner och övertygelser. Det här är inte nödvändigtvis en bra sak eller någonting vi borde vara stolta över, och det kan trovärdigt påstås att kommunismens starka ställning i finsk politik åsamkat demokratin i vårt land bestående skada. (De taktiska knep som rasistfalangen inom Sannfinländarna tillämpar liknar faktiskt kommunisternas, och det finns klara antydningar att rasisterna också studerat kommunism för att lära sig av fienden - man får ofta uppfattningen att de har bättre koll på kommunism än på borgerlig liberalism.) Men faktum kvarstår att finska invandrare t ex i Amerika i början av tjugohundratalet var särskilt kända för sin vänsterextrema inriktning och sina tufft revolutionära attityder. På den tiden var kommunism sålunda någonting folk utomlands kände en finne igen på.

Vi ska givetvis även komma ihåg att en stor del av den uttalat icke-kommunistiska kulturen i vårt land ter sig vänsteranstucken eller vänsterpåverkad ur den snäva amerikaniserade synvinkel som utmärker dagens så kallade nationalistiska höger. Tänk t ex på den produktive prosaförfattaren Paavo Rintala, vars livsgärning till en betydande del är tillgänglig även i svensk översättning. (Åtminstone existerar det svenska versioner av hans dokumentärromaner "Och denna stund finns ej mer i morgon" och "Soldaternas röster".) Han var en anhängare av Centerpartiet, men som vi vet gick själva partiet i en del politiska linjedragningar rätt långt till "vänster" på den tiden, och Rintalas attityder gjorde ett sentimentalt vänstervänligt intryck: han skrev som bekant t ex en bok om Vietnamkriget och en om belägringen av Leningrad, och hans inrikespolitiska ställningstaganden förefaller likaså ha präglats av den sorts retoriska solidaritet med de fattiga och utslagna i samhället som åtminstone i dag associeras med vänstern. Rintala var ju även aktiv i Fredskämparna, dvs den sovjetvänliga och utrikespolitiskt renläriga delen av fredsrörelsen, låt vara att han senare tog avstånd från rörelsen och t o m skrev en satirisk roman om den - "Eläinten rauhanliike" ("Djurens fredsrörelse"), en sorts uppföljare till Orwells "Djurfarmen" (som på finska heter "Eläinten vallankumous", dvs "Djurens revolution").

Hela Finland stod så långt till vänster under Sovjettiden - inte bara på grund av det sovjetiska inflytandet, utan också av vår egen fria vilja och utifrån vår autentiska tradition - att vår extremhöger, hur mycket den än svamlar om riktig finskhet, helt enkelt inte känner sig hemma i den här kulturen. Författare som Väinö Linna och Paavo Rintala är helt oacceptabla ur högerextrem synvinkel; men högerextremisterna är så historielösa att de inte vet någonting ens om sådana antikommunistiska, borgerliga eller högersinnade författare som lämnade ett viktigt bidrag till finsk kultur under mellankrigstiden eller tidigare. Ett exempel jag gärna tar upp är Samuli Paulaharju. Han var ingen vän till vänstern, men ingen enkelspårig högerpropagandist heller: han skrev mest om folkkultur och folkdiktning - det som inte var rent etnografiskt var folkloreinspirerade noveller. Men den kulturrevolution som vår extremhöger drömmer om handlar inte om att t ex öka Paulaharjuintresset i Finland (det har faktiskt ökat av sig självt, helt utan "nynationalisternas" hjälp).

När den högerextremistiska organisationen Suomen Sisus lista över rekommenderad läsning för medlemmar och sympatisörer offentliggjordes, var det slående att denna förteckning egentligen inte innehöll en enda författare av Paulaharjutyp - en författare med borgerliga eller nationalistiska åsikter och sympatier men med intressen utöver och utanför sin politiska övertygelse. Det kom ut en massa krigsromaner i Finland under årtiondena efter kriget, något som också kunde förväntas: krigsveteraner är människor, och människor skriver böcker för att bearbeta sitt livs dramatiska eller traumatiska upplevelser. En del av dessa författare hade både borgerliga eller högersinnade övertygelser och tillräckligt med litterär eller journalistisk begåvning för att skriva intressant och medryckande. Även den finne som inte läste sådan litteratur kunde förr i världen nämna en rad populära krigsförfattare: Esa Anttala (vars fixering på fjärrpatruller inspirerade skämttidningen Pahkasika till att trycka en låtsasreklam för den fiktive författaren "Esa Onttola", som hade författat ett tjugotal romaner med ordet "kaukopartio", fjärrpatrull, i titeln), Niilo Lauttamus, Reino Lehväslaiho osv.  Ändå dyker inte en enda av dem upp på extremhögerns läslista.

Problemet med extremhögern är alltså inte att den skulle erbjuda oss en alternativ vision om finska kulturens framtid baserad på krigsromaner författade av gammaldags fosterlandsvänner. Den är inte påläst nog för att ens föreslå någonting sådant. Ett av de få skönlitterära verk ursprungligen utkomna på finska i listan var Aarno Karimos tematiska novellsamling "Kumpujen yöstä" (på svenska i fri översättning ungefär "Ur kumlarnas mörker"), en bok präglad av den sorts dödsdyrkan som nog luktar nazism på långt håll. Boken framställde scener ur Finlands historia tolkad ur en extremnationalistisk synvinkel, ungefär så att det ingick i finnens natur att alltid bli förföljd av hjärtlösa och grymma fiender och att väpnad kamp var det enda sättet att alls ändra på denna naturlag. T o m samtida borgerligt sinnade recensenter var inte odelat nöjda med serien: mot slutet blev delarna sämre och sämre, tyckte de. Antagligen inspirerades Karimo (som hade studerat till bildkonstnär och även illustrerade sina böcker själv) till konstnärligt betydelsefulla prestationer i den stenåldersmytiska delen, men blev allt mera "politisk" och "dagsaktuell" när han närmade sig samtiden (hela Finlands nedskrivna historia var ju mer eller mindre politiserad på den tiden och alla historiska händelser hade sina ideologiskt korrekta tolkningar såsom milstolpar på finska folkets väg till självständigheten).

Förutom Karimos bok rekommenderade extremhögern för oss en bok om Finland på stenåldern (!) och givetvis Kalevala, men även Kalevala nämndes bara under rubriken "Pohjoisen sielun avaimet", dvs "Nycklarna till den nordiska själen". Resten av materialet i den delen av läslistan innehöll bl a öppet nazistiska skrifter av Helmut Stellrecht, som upplevde höjdpunkten av sin karriär som ungdomsledare och politisk utbildare i Hitlertyskland; efter kriget uppträdde han som medlare mellan de olika högerextrema nationalistgrupperingarna i Tyskland och försökte förena dem till en enhetsfront. Det är alltså inte fråga om någon retorik när jag kallar Stellrecht för en nazist: han var det i ordets egentliga och bokstavliga mening, eftersom han innehade en ideologisk auktoritetsposition i Nazityskland.

Nationaleposet Kalevala hade alltså inget egenvärde för Suomen Sisu, utan intresserade dem endast som en "nyckel till Nordens själ", jämförbar med nazisten Stellrechts skrifter. Bakom formuleringen om den nordiska själen är det lätt att förnimma uttrycket "Nordischer Gedanke", den nazistiska "tanken om Norden". Finskheten är för dem bara en underordnad del av den "nordiska tanken".

Varuhusfirman Juha Kärkkäinen Ab och skandalen kring Magneettimedia

På sistone har det inte bara varit medierna utan även myndigheterna som intresserat sig för gratistidningen Magneettimedia. Blaskan har en upplaga på femhundratusen och distribueras till lika många hushåll. Det är inte någon renodlad kundtidning, utan innehåller för det mesta pseudovetenskapliga artiklar och antisemitiskt material. Materialet är författat av sådana koryféer inom den amerikanska extremhögern som t ex David Duke, en tidigare höjdare i Ku Klux Klan (eller snarare någon av de många organisationer som öppet kallar sig det - KKK är snarare en ideologisk tradition än en enda gruppering) som senare försökt infiltrera huvudfåran genom att ibland ställa upp som demokratisk, ibland som republikansk kandidat i delstats- eller lokalval.

För sitt främjande av vetenskapsfientlighet och vidskepelse har Kärkkäinens tidning redan tidigare fått Huuhaapriset, den finska motsvarigheten till det Förvillarpris som de svenska skeptikerna årligen utdelar. ("Huuhaa" är ett finskt talspråksord som av gammalt ungefär motsvarar det svenska uttrycket "rena smörjan", men på sistone blivit allt vanligare som en samlande beteckning för vidskepelse, pseudovetenskap, konspirationsteorier och irrationella idéer i allmänhet.) Att tidningen även innehåller antisemitiskt material har likaså varit känt sedan ett par år tillbaka. Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning Magneettimedias propaganda slagit an på läsarna, men den allmänna uppfattningen är att Finland inte har några särskilt djupt inrotade antisemitiska traditioner som Magneettimedia kunde tilltala och att de flesta läsare helt enkelt kastar blaskan i pappersinsamlingen när de inser vad det är för läsning den har att erbjuda. Dock är det skäl att notera att en ung kvinna som kandiderade för sannfinländarna i kommunalval i Kyrkslätt faktiskt frossade i judefientliga slagord i ren Magneettimediastil; när hennes åsikter väckte fasa i en Facebookdebatt, föreföll hon uppfatta David Duke som en allmänt aktad auktoritet vars namn borde ha täppt till munnen på oss andra och var genuint överraskad att se att så inte var fallet. Kvinnans ignorans var slående, men det märkliga är att hon inte saknade formell utbildning - hon hade åtminstone slutexamen på någon konstnärsskola.

Kvinnan blev inte invald, eftersom väljarna i Kyrkslätt inte behövde öppna en ny front i kampen mot den judiska världskonspirationen - särskilt inte på kommunhuset. Som vi vet har muslimhatarna i Sannfinländarnas led faktiskt lyckats framställa sin flyktingfientlighet som ett praktiskt kommunpolitiskt tillvägagångssätt, eftersom flyktingarna i Finland placeras i kommunerna - flyktingcentra är kommunala, inte statliga inrättningar. Däremot går judefientlighet inte riktigt att omsätta i kommunpolitisk praktik i ett land där det inte ens finns något särskilt stort judiskt samfund.

Jag tror inte att Kärkkäinens antisemitiska kampanj står i något direkt sammanhang med Jussi Halla-ahos och hans lärjungars strävan att göra rasismen och högerextremismen acceptabel i huvudfåran. Vitmålningen av högerextremismen har inneburit ett taktiskt avståndstagande från allt vad antisemitism heter, och Halla-aho har i sin egen retorik snarast försökt framställa sina ideologiska fiender som nazistiskt anstuckna (inte minst därför att vänstern gärna kritiserar Israel, och för Halla-aho är ju alla extremvänster som inte delar hans rasism). Däremot beror Kärkkäinens fräckhet nog indirekt på att det på sistone blivit fashionabelt med högerextremism. Tidens melodi lyder "nu får man, nu är det fritt fram", och om det nu är fritt fram att yttra sig öppet rasistiskt om muslimer, flyktingar eller finlandssvenskar kan man väl likaså skylta med sin antisemitism.

Detta innebär givetvis inte att Halla-aho inte skulle ha sina egna antisemitiska skelett i garderoben. Innan han började satsa stort på att göra fascismen rumsren höll han sig ännu till mera traditionella högerextrema floskler. En gång uttryckte han sitt ogillande av "holo-hölinä", dvs. "svammel om Förintelsen" som han tyckte hade ökat på sistone, varvid han insinuerade att Hollywood inte intresserar sig i lika stor grad för folkmordet på armenierna, eftersom armenierna inte äger underhållningsbranschen i Förenta Staterna (ordagrant lydde det "armenialaiset eivät kiinnosta ketään, koska armenialaiset eivät omista Hollywoodia ja Yhdysvaltain mediaa" - "armenierna intresserar ingen, eftersom armenierna inte äger vare sig Hollywood eller medierna i Förenta Staterna"). Ironiskt nog har medvetenheten om folkmordet på armenierna markant ökat under de senaste åren, särskilt bland oss som Halla-aho avfärdar som politiskt korrekta kulturknuttar, och det är minsann inte Halla-aho eller hans gelikar som står bakom detta - det är armeniska diasporasamfund som lärt sig tillämpa liknande taktik som judiska påtryckningsgrupper. Hollywood har kanske inte producerat någon storfilm om folkmordet ännu, men Atom Egoyans "Ararat" väckte en del uppseende under åren efter millennieskiftet.

Om folkmordet på armenierna inte fått den uppmärksamhet den förtjänar så beror detta inte minst på att ledarna i Väst inte ansåg detta politiskt ändamålsenligt när kalla kriget ännu pågick. Då var Turkiet nämligen en viktig Natoallierad styrd av nationalistiska militärjuntor medan Armenien utgjorde en marginaliserad delrepublik i Sovjet, dvs en beståndsdel av den kommunistiska ärkefienden. Att situationen börjat ändra sig sedan Sovjetimperiets fall är ingen slump.

Sannfinnarnas skenhelighet, del fyra miljoner sexhundratrettifemtusen fyrahundraförtisju

Tom Packalén, en sannfinländsk riksdagsledamot, har väckt uppmärksamhet med sina krokodiltårar över den nyligen avslutade rättegången mot ett mc-gäng. Problemet med processen var att lagen om organiserad brottslighet visade sig tandlös: det gick inte att bevisa att de åtalade hade planerat brottet som en del av gängets verksamhet och kom sålunda att endast bemötas som enstaka gärningsmän eller medlemmar av spontant uppståndna mindre ligor. Hade Packalén varit representant för något annat politiskt parti hade man kunnat ta hans farhågor på allvar, men när det är en sannfinne kan man utgå från att det bara är populism. Populism av en särskilt motbjudande och skenhelig sort, när vi påminner oss om vad det är för människomaterial som det kryllar av i hans parti, och nu tänker jag inte bara på Jussi Halla-aho och hans mer eller mindre fascistiska anhängare, utan framom allt på yrkesbrottslingar. Särskilt på kommunalnivån har Sannfinnarna nämligen gjort sig beryktade som en politisk tillflyktsort för kriminella busar med en bakgrund inom knark- och utpressningsbranschen.

Det är faktiskt min uppfattning att Sannfinnarnas framgångar i små östfinska kommuner, t ex Viitasaariledamoten Teuvo Hakkarainens inval i riksdagen, beror på att lagens långa arm inte längre når dit - att det organiserade samhället, staten, i praktiken rasat ihop på sådana orter och mc-busarna tagit över. Hakkarainens täta kontakter med mc-klubbar i regionen, som fått en massa publicitet, är sålunda egentligen någonting helt naturligt: i kulturbygderna brukar politikerna luncha med de lokala näringslivs- och industripamparna, i Kråkvinkel finns det inga handelsgillen så det får bli mc-klubbar i stället.

Var det nu Skypo eller någon annan polismyndighet som påstod att högerradikalismen inte var en fara i Finland, därför att högerradikalismen hänger ihop med vanlig brottslighet? Jag kommer nu inte ihåg det, men om det förekommit sådana uttalanden måste jag bara konstatera att jag inte förstår mig på hur polisen egentligen resonerar. Att rasismen och fascismen fungerar som ideologiska fikonlöv för vanliga kriminella odågor för att ge deras illgärningar en politisk anstrykning innebär ju att vanliga brottslingar kan använda den relativt medelklassbetonade högerextremistiska subkulturen som rekryteringsunderlag. Eller snarare som naiva och lättutnyttjade springpojkar. När en medelklassmänniska ser en yrkeskriminell som meningsfrände, är hon beredd att hjälpa till i ett vanligt brott utan att ens få sin andel av bytet. Det är ju fina affärer för brottslingen.

Jag ser nog åtskilligt att kritisera även i den vänsterradikala subkulturen, men faktum kvarstår att en genomsnittlig vänsterradikal förening brukar bestå av idealistiska medelklassyngel som bara kör med patetisk retorik om att rädda världen. En del av dem begår nog ibland även politiskt motiverade brott, skadegörelse för det mesta. Men ur den vanlige medborgarens synvinkel är vänsterradikalerna för det mesta mindre farliga än högerradikalerna, precis därför att högerradikalism i praktiken handlar om kriminalitet och våld som självändamål.