Fallet med Kärkkäinen: uppföljning

Jag skrev tidigare om varuhusföretagaren Juha Kärkkäinen, som dömts för hets mot folkgrupp på grund av den judefientliga propaganda han spritt med sin gratisblaska. Han har tydligen överklagat sin dom, ty för ett par dagar sedan stod det i tidningarna om hur Kärkkäinen på nytt befann sig inför rätta och försvarade sig. Precis vid en sådan tidpunkt fick staden Ylivieska för sig att ge Kärkkäinen medaljen "Pro Ylivieska", en ärebetygelse som tilldelas för kulturella prestationer. Staden Ylivieska uppfattar det som en kulturell prestation att främja den brutalaste antisemitism, alltså. 

Vad var det jag sa om vad finskspråkig kultur i Finland egentligen handlar om och går ut på?

En profetia till veckoslutet

Ett inhemskt terrordåd med breivikistiska förtecken kommer förr eller senare att äga rum. Sedan ska sannfinnarna och hommaiterna läxa upp "vänstergröna" som enligt deras mening givetvis är moraliskt skyldiga till terrordådet. Leena Sharma kommer att tolka det hela som en förståelig reaktion mot den "motsatta extremistgruppens" lömska ränker (som bl a består i att bemöta invandrare som människor), och Skypo kommer att förklara att något högerextremt hot inte föreligger trots sådana här isolerade incidenter. Däremot föreligger det en allvarlig risk, fortsätter Skypos talesman, att extremvänstern eller islamisterna reagerar våldsamt på extremhögerns våldsdåd, som alltså är definitionsenligt isolerade händelser och aldrig någonsin kommer att utgöra något hot mot rikets säkerhet.

Kommer finnarna någonsin att uppfatta extremhögern som ett hot? Jovisst kanske, när de redan står i kö till gaskammaren. Även då ska en stor del av dem svära på extremvänstern som provocerat fram dylika drastiska motåtgärder.

Några enstaka anmärkningar om läget i Ukraina

• Den tf regeringen i Kyiv är inte "fascistisk" - det är bara rysk propaganda. Svoboda och Högra sektorn, som tack vare den ryska propagandaapparaten fått en massa publicitet, leder inte den nya regeringen. Dessutom finns det klara antydningar att de ukrainska nationalisterna ryckts med i den allmänna vinterkrigsandan i Ukraina och att de kommit till slutsatsen att man inte måste vara högerextremist för att vara fosterländsk: åtminstone har de avvecklat sina förbindelser med västeuropeiska nyfascistiska samarbetsorgan.

• Nationalism i ett land som Ukraina är under alla omständigheter framom allt en postkolonialistisk excess - en produkt av den bitterhet som karaktäriserar före detta kolonier. Den tankeriktning som här i Finland marknadsförs som "nationalism" och "invandringskritik" är ren importvara som inte riktigt ens lyckas påstå sig vara något annat än kriminell brutalitet och sadism. Ingen kolonialmakt har härskat över Finland sedan år 1917. "Invandringskritikernas" försök att utmåla EU (som fria stater frivilligt bildat) eller de muslimska invandrarna (en handfull förföljda människor) som någon sorts kolonialherrar och förtryckare är en dålig vits.

• När postkolonialistiska excesser ägt rum i länder bosatta av mörkhyade människor med en historia av kolonialistiskt eller neokolonialistiskt förtryck under en västerländsk stat, brukar vänstern gärna visa överslätande förståelse för regeringer med allehanda betänkligheter på sitt konto. Det är svårt att undvika intrycket att Ryssland i vissa vänsterkretsar (inte bara i de obotligt gammalkommunistiska) bemöts som en sorts "hedersneger" - att Ryssland åtnjuter samma sorts överslätande förståelse som de där förtryckta tredjevärldenländerna. Jag måste säga att jag inte helt fördömer sådan förståelse när det är frågan om tredje världen, men det är ett faktum att Ryssland aldrig varit någons koloni (nåja, kanske sina härskares...) och när det frigjorde sig från kommunismen borde man ha börjat ställa liknande krav på moral och human statsledning som man vanligen ställer för västerländska demokratier. (Jag medger att både Vänsterförbundets och vänsteranarkisternas officiella ställningstaganden varit mycket förnuftiga, men en hel del enstaka vänstermänniskor har visat sig alltför emottagliga för rysk propaganda, som för dem utgör någon sorts dold sanning.)

• Det är nog den ryska nationalismen i de före detta sovjetrepublikerna som mest påminner om fascism. Ryssarna kom in som ett herrefolk, och de hjärntvättades till att tro att ursprungsbefolkningen var nationalistisk och fascistisk och att deras uppgift som "internationalistiska" ryssar var att civilisera negrerna, förlåt: esterna, letterna, litauerna osv till ryskhet, dvs internationalism, kommunism och humanism. Ryskheten, eller den rysktalande sovjetiska kulturen, framställdes såsom moraliskt och civilisatoriskt överlägsen. I dag är ryssarna i sovjetrepublikerna en avsatt och detroniserad före detta elit. För dem är det en kränkning av deras nationella narcissism att de nu förväntas uppfatta det ukrainska språket som jämlikt med ryskan (nyligen såg vi på nätet bilder där krimska ryssar brände böcker på bål, bland dem den ukrainska översättningen av tjecken Jaroslav Hašeks roman "Den tappre soldaten Švejk"). Det är precis såna här konstellationer som fascismen historiskt sett livnär sig på: nazismens viktiga idéhistoriska föregångare Gobineau och Chamberlain var adelsmän som kände sig ytterst förolämpade av att se pöbeln köra om den sekelgamla adelsklassen med endast personliga och världsliga förtjänster. Och som vi minns var inte judarna Hitlers första hatobjekt, utan tjeckerna, som hade fräckheten att med sitt flit och sin begåvning överträffa det tyska herrefolket i Österrike-Ungern.

• Högerextremister åtminstone i Grekland och Ungern har fördömt Ukrainas nya regering. Enligt de grekiska fascisterna samarbetar den ukrainska regeringen med den judiska världssammansvärjningen, vilket är såtillvida trovärdigt (ha!) att det finns flera judiska ministrar i regeringen. Med sin Ukrainavänlighet är Jussi Halla-aho ett undantag i den europeiska extremhögern, och att han deltog i Ukrainademonstrationen i Helsingfors var ren opportunism: jag har som alla vet i mina finska bloggar försvarat Vitrysslands och Ukrainas rätt till eget språk och egen litteratur i över ett årtionde, något som Halla-aho under dessa år bara behagat begabba och löjliggöra mig för.

Helsingin Sanomat. vår malligaste högerextrema morgontidning

Som alla antagligen redan vet är den auktoritära regimen i Ungern en av vår extremhögers största förebilder. Onekligen har regimen lyckats med någonting få högerdiktatorer kan skryta med: den har praktiskt taget utan våld och på laglig väg lyckats ta makten i en relativt väletablerad demokrati (Ungern var ett rätt liberalt land redan under kommunismen) och cementerat sin makt med omfattande ändringar i grundlagen. Om killarna på det högerextrema webbforumet Homma inte redan runkar kuken av sig åt Ungern så heter jag Peter Pan.

Rätt intressant blir det dock om man granskar hur det gått med den finska tidningsjätten Sanomas affärer på den ungerska mediemarknaden. Vill man ta reda på det kan man nämligen inte hitta ett ord om det i Sanomas flaggskepp, morgontidningen Helsingin Sanomat. Olli Ainola skriver i affärstidningen Talouselämä att Sanoma råkade ut för politisk förföljelse i Ungern och var tvungen att helt slå igen, eftersom den ungerska regeringen förstatligade all skolboksproduktion i landet. Direktören för Sanomas ungerska förlag György Szabó hade nämligen vågat öppet uttrycka sina farhågor om hur Fideszregeringens nya lagstiftning skulle påverka tryckfriheten i landet. Det här ledde till att den ungerska statsmakten i praktiken tog över Sanomas ungerska skolboksfirma och åsamkade Sanoma sådana miljonförluster att företagsgruppen såg sig tvungen att lägga ned hela sin affärsverksamhet i Ungern.

Inte ett ord om det hela i Sanomas finska tidningar. Kvällstidningen Ilta-Sanomat leds i dag av den våldsamt extremhögervänliga Ulla Appelsin, så det är ingenting att undra på om den blaskan håller tyst, men Helsingin Sanomat tenderar vi av gammalt minne att uppfatta som en informativ kvalitetstidning. Och att Sanomas egna tidningar skriver om Sanomas affärsverksamhet skulle inte heller vara någonting nytt.

Inrikesministeriet i Breivikien tar ställning mot antibreivikisterna

Den smygande breivikismen har åter blivit synlig i offentligheten. Andrei Nahkala, statssekreterare på inrikesministeriet, påstod på en konferens i Köpenhamn att det finns en risk för att vänsterextremisterna radikaliseras när högerextremisterna blivit synligare i medierna.

Högerextremisterna har kunnat bedriva klappjakt på alla sina verkliga eller förmenta motståndare sedan sju år tillbaka utan att någon reagerat, men det är de väl berättigade till i en stat där inrikesministeriet leds av en "kristdemokrat", dvs en breivikist eller en breivikistsympatisör. Däremot tycker statssekreteraren att det finns en risk att "extremvänstern radikaliseras". Alltså: Man tillåter generöst extremhögern att smutskasta och förfölja alla som av något skäl kommit att uppfattas som ett hot av extremhögern, vilket i praktiken betyder arbetsamma skattebetalare av medelklassen som inte delar extremhögerns åsikter om invandrare, feminister osv. (De värderingar som extremhögern klassar som "vänsterextremistiska" och "kulturmarxistiska" är helt enkelt allmänna liberala värderingar som gäller i västerländsk demokrati.) Men vågar medelklassmänniskorna tala högt om det så börjar en statssekreterare oroa sig över "vänsterradikalisering".

Statssekreteraren ifråga lär förresten vara aktiv på någonting som heter "Oikeistofoorumi", dvs "Högerforumet", antagligen ett webbforum. Nåja, det var väl ingen överraskning. Undrar om han jobbat på inrikesministeriet redan en längre tid eller om han slussats in av den nuvarande chefen, krist"demokraten" Päivi "Bräivi" Räsänen?

Vad jag på sistone sagt på sociala medier

Men som jag redan ofta sagt: i det ekosystem vi här i Finland kallar politik är det vänstern och bara vänstern som främjar vissa liberala västerländska värden. Det här är en av orsakerna varför det inte finns, inte kommer att finnas och inte kan finnas någon genuin liberalism på finska. Antagligen är det precis därför vi haft så många generationer vänstermänniskor: vänstern är i finska Finland helt enkelt den närmaste approximationen till att vara liberal, och aktiv vänsterfientlighet, även när den beror på liberala bevekelsegrunder, kommer i praktiken alltid att kanaliseras som stöd till den antiliberala högern.