En profetia till veckoslutet

Ett inhemskt terrordåd med breivikistiska förtecken kommer förr eller senare att äga rum. Sedan ska sannfinnarna och hommaiterna läxa upp "vänstergröna" som enligt deras mening givetvis är moraliskt skyldiga till terrordådet. Leena Sharma kommer att tolka det hela som en förståelig reaktion mot den "motsatta extremistgruppens" lömska ränker (som bl a består i att bemöta invandrare som människor), och Skypo kommer att förklara att något högerextremt hot inte föreligger trots sådana här isolerade incidenter. Däremot föreligger det en allvarlig risk, fortsätter Skypos talesman, att extremvänstern eller islamisterna reagerar våldsamt på extremhögerns våldsdåd, som alltså är definitionsenligt isolerade händelser och aldrig någonsin kommer att utgöra något hot mot rikets säkerhet.

Kommer finnarna någonsin att uppfatta extremhögern som ett hot? Jovisst kanske, när de redan står i kö till gaskammaren. Även då ska en stor del av dem svära på extremvänstern som provocerat fram dylika drastiska motåtgärder.

Hallis sejvar fejset i sista sekund

I går gick folk man ur huse och demonstrerade mot den ryska invasionen i Ukraina utanför ryska ambassaden. I folkmängden dök det upp ett ansikte som man inte var vana att se på sådana här tillställningar - den finske extremhögerledaren Jussi Halla-ahos. Nu vet vi ju att Hallis som studerande tillbringade ett helt år i Ukraina för att lära sig flytande ryska och att han senare var med om att kompilera en finsk-ukrainsk ordbok, så han har av gammalt profilerat sig som en vän till Ukraina. Visserligen har han inte visat några tecken på genuin solidaritet med vare sig ukrainarnas eller vitryssarnas strävanden till att frigöra sig från det ryska inflytandet. I min gamla blogg skrev jag någon gång för såna där tie år sen om vitryska demonstrationer mot diktatorn Lukasjenko, och Halla-aho, som på den tiden inte ännu var den stora boss han i dag är utan sökte uppmärksamhet genom att skriva skit i kommentarlådan på min blogg, nöjde sig bara med att löjliggöra mig för mina bristande kunskaper i slavisk etymologi. Däremot gav han katten i vitryssarnas lidanden.

Den här gången såg han sig dock föranledd att låtsas oroa sig om ukrainarna, något som inte är typiskt för extremhögern i Finland. I själva verket har Hommaforumet, det högerextremistiska webbforum som på sin tid grundades som en förlängning av kommentarlådan till Halla-ahos blogg, hela tiden behärskats av Putinbeundrare som öppet bejakar att de vill ha rysk ockupation av Finland precis därför att de litar på att ryssarna är hänsynslösa och tar kål på finlandssvenskar och invandrare. (Det här har de faktiskt sagt helt explicit och oförblommerat.)

Dessvärre hade Antero Eerola, en ganska ung vänsterförbundare med helt paleokommunistiska åsikter om ett och annat, gått och uttryckt åsikter som uppenbarligen var helt baserade på rysk propaganda. Det förelåg åtminstone en teoretisk risk att de våldsamt Rysslandsvänliga åsikterna i Halla-ahos eget läger skulle få större uppmärksamhet i medierna, och då gällde det att reagera reptilsnabbt. På sociala medier hade vi redan börjat sprida ett uttalande av den högerextreme sannfinländaren Veli-Pekka Kortelainen: killen hade sagt att han skulle föredra rysk ockupation framom Natomedlemskap. Och dessutom såg det ut att Ukraina kommer att bli en större grej att göra populism av än "lavinen" av mörkhyade invandrare. Sålunda vände Hallis kappan efter vinden. Och anhängarna kommer att följa exemplet, eftersom de varken har eller någonsin haft ett annat intellektuellt, politiskt eller (haha) sexuellt intresse än Ledarens: de har aldrig varit något annat än hans viljelösa kroppsdelar.

Och medierna då? Antero Eerolas blunder innebär att medierna kommer att svälja betet och sänket utan att alls ifrågasätta den sannfinländska versionen av den här historien: att det är sannfinländarna som står för Ukrainas frihet medan vänstern hejat på Vladolf Putler.

Finska medier kontrollerade av rasister

Den latinamerikanskfödde finländske journalisten Enrique Tessieri har i sin engelskspråkiga blogg Migrant Tales tagit upp mediernas roll i Finlands nedrutschning till rasism och fascism. Tessieri frågar varför finska (jag skriver avsiktligt "finska") medier ger så mycket spaltutrymme åt rasisterna och gör en nyhet av den minsta bagatell som en invandrarfientlig politiker säger. Och det är en fråga som mången annan velat ställa, men något svar bör man inte förvänta.

När högerextremisterna anordnade sin ökända Hetero Pride-parad, framställde tevejournalisten Hannele Valkeeniemi mannen bakom jippot, en högerextremistisk aktivist vid namn Jani Viinikainen, som en "oroad familjefar", alltså precis som killen själv ville presenteras - en vanlig hederlig människa som sett sina värderingar äventyrade och som därför politiserats. I själva verket har han en gedigen bakgrund som högerextremistisk webbaktivist, låt vara att högerextremismen nog snarast är för honom en kittlande, fängslande förbjuden lek än någonting att på allvar ägna sig åt. Han kan t ex länka till Finska Motståndsrörelsens webbsidor och därvid yttra sig uppskattande om den, men samtidigt tycks han ändå inse att man inte kan verka inom Finska Motståndsrörelsen utan att ge avkall på borgerlig respektabilitet ens i dagens fascismvänliga atmosfär i Finland.

Valkeeniemi nämnde dock inte Viinikainens högerextrema bakgrund i sitt teveprogram, och när hon öppet avkrävdes en förklaring påstod hon bara att hon ville ta fram en sällan i offentligheten hörd opinion om bögäktenskap och att Viinikainens ideologiska referensgrupp därvid inte hade någon relevans. I Facebookdiskussionen kring programmet föreföll Valkeeniemi mycket desorienterad, som om hon själv saknat en fast värdegrund och liksom inte kunnat begripa vad vi egentligen hade problem med i hennes framställning av Viinikainen. En tänkbar tolkning var också att hon tilldelats uppgiften ovanifrån och att hon slaviskt uppfyllt givna order.

Ännu i början av 2000-talet var den finska offentligheten mycket tolerant gentemot sexuella avvikare och etniska minoriteter. Kulturkrigen hade redan utkämpats och den liberala sidan hade utgått med segern. Landsbygdspartiet, Sannfinländarnas företrädare, hade gått i kras på nittitalet precis därför att det satsat för mycket på rasism och svenskfientlighet, och den naturliga slutsatsen lydde att finska folket helt enkelt var för väluppfostrat och för upplyst för att alls tilltalas av brutal rasism. Teemu Lahtinen, en av ledargestalterna inom den högerextrema föreningen Suomen Sisu, försökte marknadsföra ideologin nångång år 2003 som "rasrealism", men när han gavs möjlighet att redogöra för sina idéer på teve, hade programledarna inga svårigheter med att beslå honom med rasism och fascism. En del tevetittare ansåg sig t o m ha sett tårar på hans kinder när han efter diskussionen insett sitt misslyckande.

Det var precis samma gäng som år 2007 lyckades ta över hela den offentliga debatten, och det var precis samma sorts fascism de marknadsförde den gången också. Det var bara varumärket som var bättre, nämligen "invandringskritiken". De uppträdde som en spontan folkrörelse, men alla som var på något sätt eller på någon nivå förtrogna med det som pågick inom de totalitära högerkretsarna i Finland kände genast igen namnen och slagorden.

Varför fattade mediemurvlarna inte vad det hela handlade om? Nåja, kanske det finns en naturlig förklaring. För det första var man van vid att extremhögern inte var en kraft att räkna med eller ta på allvar. En journalist specialiserad på högerextrema kretsar lät som en journalist specialiserad på att hålla isär koskit och hundbajs. För det andra var uppfattningen om högerextremisterna som obildad pöbel så inrotad att de flesta blev helt tagna på sängen när den nya extremhögern marscherade fram, ledd av filosofie doktorer. De hade tydligen glömt bort det obekväma faktumet att även Joseph Goebbels var filosofie doktor i humaniora - han hade skrivit en avhandling om den misslyckade romantiske skådespelsförfattaren Wilhelm Schütz.

Det finns dock en annan, en dystrare förklaring. Det kan hända att mediebossarna ändå är precis så reaktionära som de mest förföljelsemaniska bland vänstermänniskorna alltid påstått, att de under alla dessa årtionden bara lurpassat och väntat på sin chans att göra nazismen rumsren igen. Journalisternas tandlöshet inför fascismens nya gyllene gryning kan ju bero på de instruktioner de fått av sina överordnade.