Fallet med Kärkkäinen: uppföljning

Jag skrev tidigare om varuhusföretagaren Juha Kärkkäinen, som dömts för hets mot folkgrupp på grund av den judefientliga propaganda han spritt med sin gratisblaska. Han har tydligen överklagat sin dom, ty för ett par dagar sedan stod det i tidningarna om hur Kärkkäinen på nytt befann sig inför rätta och försvarade sig. Precis vid en sådan tidpunkt fick staden Ylivieska för sig att ge Kärkkäinen medaljen "Pro Ylivieska", en ärebetygelse som tilldelas för kulturella prestationer. Staden Ylivieska uppfattar det som en kulturell prestation att främja den brutalaste antisemitism, alltså. 

Vad var det jag sa om vad finskspråkig kultur i Finland egentligen handlar om och går ut på?

Inrikesministeriet i Breivikien tar ställning mot antibreivikisterna

Den smygande breivikismen har åter blivit synlig i offentligheten. Andrei Nahkala, statssekreterare på inrikesministeriet, påstod på en konferens i Köpenhamn att det finns en risk för att vänsterextremisterna radikaliseras när högerextremisterna blivit synligare i medierna.

Högerextremisterna har kunnat bedriva klappjakt på alla sina verkliga eller förmenta motståndare sedan sju år tillbaka utan att någon reagerat, men det är de väl berättigade till i en stat där inrikesministeriet leds av en "kristdemokrat", dvs en breivikist eller en breivikistsympatisör. Däremot tycker statssekreteraren att det finns en risk att "extremvänstern radikaliseras". Alltså: Man tillåter generöst extremhögern att smutskasta och förfölja alla som av något skäl kommit att uppfattas som ett hot av extremhögern, vilket i praktiken betyder arbetsamma skattebetalare av medelklassen som inte delar extremhögerns åsikter om invandrare, feminister osv. (De värderingar som extremhögern klassar som "vänsterextremistiska" och "kulturmarxistiska" är helt enkelt allmänna liberala värderingar som gäller i västerländsk demokrati.) Men vågar medelklassmänniskorna tala högt om det så börjar en statssekreterare oroa sig över "vänsterradikalisering".

Statssekreteraren ifråga lär förresten vara aktiv på någonting som heter "Oikeistofoorumi", dvs "Högerforumet", antagligen ett webbforum. Nåja, det var väl ingen överraskning. Undrar om han jobbat på inrikesministeriet redan en längre tid eller om han slussats in av den nuvarande chefen, krist"demokraten" Päivi "Bräivi" Räsänen?

Finska medier kontrollerade av rasister

Den latinamerikanskfödde finländske journalisten Enrique Tessieri har i sin engelskspråkiga blogg Migrant Tales tagit upp mediernas roll i Finlands nedrutschning till rasism och fascism. Tessieri frågar varför finska (jag skriver avsiktligt "finska") medier ger så mycket spaltutrymme åt rasisterna och gör en nyhet av den minsta bagatell som en invandrarfientlig politiker säger. Och det är en fråga som mången annan velat ställa, men något svar bör man inte förvänta.

När högerextremisterna anordnade sin ökända Hetero Pride-parad, framställde tevejournalisten Hannele Valkeeniemi mannen bakom jippot, en högerextremistisk aktivist vid namn Jani Viinikainen, som en "oroad familjefar", alltså precis som killen själv ville presenteras - en vanlig hederlig människa som sett sina värderingar äventyrade och som därför politiserats. I själva verket har han en gedigen bakgrund som högerextremistisk webbaktivist, låt vara att högerextremismen nog snarast är för honom en kittlande, fängslande förbjuden lek än någonting att på allvar ägna sig åt. Han kan t ex länka till Finska Motståndsrörelsens webbsidor och därvid yttra sig uppskattande om den, men samtidigt tycks han ändå inse att man inte kan verka inom Finska Motståndsrörelsen utan att ge avkall på borgerlig respektabilitet ens i dagens fascismvänliga atmosfär i Finland.

Valkeeniemi nämnde dock inte Viinikainens högerextrema bakgrund i sitt teveprogram, och när hon öppet avkrävdes en förklaring påstod hon bara att hon ville ta fram en sällan i offentligheten hörd opinion om bögäktenskap och att Viinikainens ideologiska referensgrupp därvid inte hade någon relevans. I Facebookdiskussionen kring programmet föreföll Valkeeniemi mycket desorienterad, som om hon själv saknat en fast värdegrund och liksom inte kunnat begripa vad vi egentligen hade problem med i hennes framställning av Viinikainen. En tänkbar tolkning var också att hon tilldelats uppgiften ovanifrån och att hon slaviskt uppfyllt givna order.

Ännu i början av 2000-talet var den finska offentligheten mycket tolerant gentemot sexuella avvikare och etniska minoriteter. Kulturkrigen hade redan utkämpats och den liberala sidan hade utgått med segern. Landsbygdspartiet, Sannfinländarnas företrädare, hade gått i kras på nittitalet precis därför att det satsat för mycket på rasism och svenskfientlighet, och den naturliga slutsatsen lydde att finska folket helt enkelt var för väluppfostrat och för upplyst för att alls tilltalas av brutal rasism. Teemu Lahtinen, en av ledargestalterna inom den högerextrema föreningen Suomen Sisu, försökte marknadsföra ideologin nångång år 2003 som "rasrealism", men när han gavs möjlighet att redogöra för sina idéer på teve, hade programledarna inga svårigheter med att beslå honom med rasism och fascism. En del tevetittare ansåg sig t o m ha sett tårar på hans kinder när han efter diskussionen insett sitt misslyckande.

Det var precis samma gäng som år 2007 lyckades ta över hela den offentliga debatten, och det var precis samma sorts fascism de marknadsförde den gången också. Det var bara varumärket som var bättre, nämligen "invandringskritiken". De uppträdde som en spontan folkrörelse, men alla som var på något sätt eller på någon nivå förtrogna med det som pågick inom de totalitära högerkretsarna i Finland kände genast igen namnen och slagorden.

Varför fattade mediemurvlarna inte vad det hela handlade om? Nåja, kanske det finns en naturlig förklaring. För det första var man van vid att extremhögern inte var en kraft att räkna med eller ta på allvar. En journalist specialiserad på högerextrema kretsar lät som en journalist specialiserad på att hålla isär koskit och hundbajs. För det andra var uppfattningen om högerextremisterna som obildad pöbel så inrotad att de flesta blev helt tagna på sängen när den nya extremhögern marscherade fram, ledd av filosofie doktorer. De hade tydligen glömt bort det obekväma faktumet att även Joseph Goebbels var filosofie doktor i humaniora - han hade skrivit en avhandling om den misslyckade romantiske skådespelsförfattaren Wilhelm Schütz.

Det finns dock en annan, en dystrare förklaring. Det kan hända att mediebossarna ändå är precis så reaktionära som de mest förföljelsemaniska bland vänstermänniskorna alltid påstått, att de under alla dessa årtionden bara lurpassat och väntat på sin chans att göra nazismen rumsren igen. Journalisternas tandlöshet inför fascismens nya gyllene gryning kan ju bero på de instruktioner de fått av sina överordnade.

"Två flugor med en smäll"

På det invandringskritiska (läs: människolivskritiska) webbforumet Homma reagerade man snabbt på meddelandet att Abdirahim Hassan, rikssvensk vänsterpolitiker av somalisk bakgrund, blivit ihjälskjuten i sitt forna hemland. En person som uppträder under pseudonymen Unikeko (Sjusovaren) skrev ungefär så här: "En vänsterpolitiker och invandrad somalier. Två flugor med en smäll. Det var så Allah ville."

Redaktören Jami Järvinen, verksam på vänstertidningen Kansan Uutiset (förresten en person jag inte står på särskilt vänskaplig fot med - Järvinen har faktiskt blockerat mig från sin sida på Fejsan eftersom han anser mig vara en rysshatande extremist, vilket jag kanske ur hans naiva vänstersynvinkel är), orkar fortfarande kolla in de nyaste fräckheterna på Hommaforumet, och det var han som tog skärmdump på Sjusovarens hjärnfjärt och tillgängliggjorde den för oss normala människor som inte rör Homma med tång.

Som det framgår ur avsnittet ovan är jag långtifrån enig om allting med Järvinen, men hans kommentar till skärmdumpen är värd att återges: "Varför borde någon vettig människa någonsin diskutera någonting alls med dessa varelser?" Här i Finland är alla så inriktade på konsensus att vi som utan förvarning attackerats och förklarats för "förrädare" av högerextremister hela tiden får höra att vi borde söka kompromiss med det människosläktets vidrigaste avskum som bubblar på Homma. De ynkryggar som styr och ställer i tidningsvärlden höter hela tiden med fingret åt oss och tycker att vi är "lika illa som motståndaren". Ska borgerligt sinnade vanliga arbetsamma människor stå ut med att kallas kommunister bara för att vi inte gillar att våra vänner med lite mörkare hudfärg utmålas som skurkar och jihadister? Nää för helvete. Men finnarna är ynkryggar och fegisar utan moral och utan ryggmärg och det är allt vad de är.

Äktfinnarnas hat på svenskan - äktfinnarnas hat på den egna kulturen

Finnarnas hat på svenska språket och svenskundervisningen i grundskolan förefaller i dag vara en självklarhet. För den som inte känner till bakgrunden kan det låta överraskande att den första svenskfientliga hatkampanjen i mannaminnet, den från år 1985, kom som en komplett överraskning för hela nationen. Att återuppliva språkstriden uppfattades i allmänhet som en återgång till politiska motsättningar från tiden före självständigheten. När den gamle populistiske politikern Veikko Vennamo, som redan hade avgått som ordförande för Landsbygdspartiet (företrädaren till Sannfinländarna) men som alltjämt hade stort inflytande inom partiet (det var ju ett familjeföretag när allt kommer omkring, ty han hade efterträtts av sin son Pekka), försökte ansluta sig till Finskhetsförbundets kampanj för att slå politiskt mynt på den, kommenterades detta av Uusi Suomi (på den tiden en kvalitetstidning) med en karikatyr, där Vennamo försökte gräva upp ett lik som enligt gravstenen hette "SPRÅKSTRIDEN - GICK HÄDAN PÅ TSARVÄLDETS TID FÖR LÄNGE LÄNGE SEN". Sosseledaren Kalevi Sorsa satt bredvid och uppmanade Vennamo: "Gräv du bara Veikko min, gräv - inte kommer du att hitta nånting där inte, men åtminstone får ni en fin grav att lägga centersamarbetet i" - dvs det samarbete mellan Centerpartiet, Landsbygdspartiet och Svenska Folkpartiet som på den tiden debatterades som en möjlighet att få bukt med sossehegemonin.

Att det undervisas i svenska i finska skolor beror när allt kommer omkring på att språkgruppernas kulturella behov som det står i grundlagen ska "tillgodoses enligt enahanda grunder". En av dessa enahanda grunder är att en svensktalande finländare bör ha tillgång till finska språket och finskspråkig kultur - som en del av kulturen i det egna fosterlandet - och att en finne likaså bör ha tillgång till svenska språket och den kultur som finns att tillgå på svenska i det egna fosterlandet. Såsom de svensktalande i praktiken åtnjuter "rätten att förfinskas" - jag vet att det alltid låter något ironiskt att framställa det som en "rättighet" att minoriteten kan förlora sitt språk och sin identitet och uppgå i majoriteten, men tillåt mig att använda en sådan här formulering i detta sammanhang - bör även de finsktalande garanteras rätten att försvenskas eller åtminstone utveckla en balanserad tvåspråkig identitet.

Den grundläggande idén är sålunda att erbjuda alla medborgare tillgång till bägge nationalspråken oberoende av vilket språk de talar hemma. Men det är precis det här som går de finska "nationalisterna" på nerverna. - Och jag skriver ordet "nationalism" medvetet i citattecken, eftersom jag inte tycker att den internationellt marknadsförda fascistoida ideologi som den finska extremhögern kallar så är "nationalism" i någon vettig bemärkelse. Visserligen bör vi här även hänvisa till Orwells välkända essä "Notes on Nationalism" - jag är bergis på att den även föreligger i svensk översättning (vad jag minns från mina späda ungdomsår har hans samlade essäer kommit ut på svenska), men just nu kan jag inte komma åt vad den svenska versionen heter (tydligen har de svenska webbskribenter som har något att säga om författaren bara läst essän på engelska). Orwell såg "nationalismen" uteslutande som en kombination av projektiv identifikation och maktlystnad: nationalisterna var för honom människor som helt identifierade sig med en "nation" eller något jämförbart kollektiv (t ex kommunismen, trotskismen, arbetarklassen, katolska kyrkan eller vad det nu vara månde) och levde i en fantasivärld där detta kollektiv hade vunnit alla sina slag och alltid haft rätt. Sedan försökte nationalisten efter bästa förmåga slussa in element från denna fantasivärld t ex i skolböcker - sanningen struntade han i och vetenskaplig strävan till objektivitet var likaså ett fult ord, antydde Orwell.

För Orwell betydde "nationalismen" enbart någonting negativt. Jag för min del är beredd att vidkännas att den nationalism som på artonhundratalet uppstod i Europa ledde till en del positivt, till exempel upphöjdes många dittills föraktade bondedialekter till stora kulturspråk. Få känner slovakisk litteratur, och jag är ingen expert heller, men ändå tycker jag att det är helt fint med ett litteraturspråk som slovakiskan - jag har läst Janko Jesenskýs satiriska roman Demokraterna i sin helhet på polska och delvis på originalspråket och det är min åsikt att världen vore mycket fattigare utan denna bok. Det är sedan en annan sak att den nationalism som i dag grasserar i Slovakien inte förefaller främja kreativa kulturella sysselsättningar.

Jag skulle faktiskt inte ha särskilt mycket emot en kulturell nationalism som t ex skulle satsa på lokala språk (finska, svenska, samiska) på engelskans bekostnad. Den "nationalism" som våra rasister och självutnämnda fennomaner står för har däremot ingen positiv vision om Finlands kultur och dess framtid att erbjuda. I själva verket är det inte bara svenskan de bekämpar, utan även en stor del av den finska kulturen, inte minst litteraturen.

Ett ofta förekommande slagord i högernationalistisk förkunnelse är att "kommunism inte hör hemma i finsk kultur". "Kommunism" bör givetvis ses som deras beteckning för allt de själva uppfattar som kommunism, som t ex "urartad konst" så som den definierades i Nazityskland (och i det stalinistiska Sovjetunionen). Men det fina i kråksången är att slagordet är felaktigt, alltså osant ur faktasynpunkt, även när det tolkas bokstavligt - dvs så att vi läser ordet "kommunism" som kommunism i ordets egentliga betydelse, alltså den revolutionära, kader- om inte kadaverdisciplinerade branschen inom arbetarrörelsen och den rad totalitära regeringar den gav upphov till under nittonhundratalet. Som vi vet har kommunismen faktiskt tidvis varit en kraft att räkna med i finsk politik, och då har det inte handlat om någon opportunism utan genuina kommunistiska traditioner och övertygelser. Det här är inte nödvändigtvis en bra sak eller någonting vi borde vara stolta över, och det kan trovärdigt påstås att kommunismens starka ställning i finsk politik åsamkat demokratin i vårt land bestående skada. (De taktiska knep som rasistfalangen inom Sannfinländarna tillämpar liknar faktiskt kommunisternas, och det finns klara antydningar att rasisterna också studerat kommunism för att lära sig av fienden - man får ofta uppfattningen att de har bättre koll på kommunism än på borgerlig liberalism.) Men faktum kvarstår att finska invandrare t ex i Amerika i början av tjugohundratalet var särskilt kända för sin vänsterextrema inriktning och sina tufft revolutionära attityder. På den tiden var kommunism sålunda någonting folk utomlands kände en finne igen på.

Vi ska givetvis även komma ihåg att en stor del av den uttalat icke-kommunistiska kulturen i vårt land ter sig vänsteranstucken eller vänsterpåverkad ur den snäva amerikaniserade synvinkel som utmärker dagens så kallade nationalistiska höger. Tänk t ex på den produktive prosaförfattaren Paavo Rintala, vars livsgärning till en betydande del är tillgänglig även i svensk översättning. (Åtminstone existerar det svenska versioner av hans dokumentärromaner "Och denna stund finns ej mer i morgon" och "Soldaternas röster".) Han var en anhängare av Centerpartiet, men som vi vet gick själva partiet i en del politiska linjedragningar rätt långt till "vänster" på den tiden, och Rintalas attityder gjorde ett sentimentalt vänstervänligt intryck: han skrev som bekant t ex en bok om Vietnamkriget och en om belägringen av Leningrad, och hans inrikespolitiska ställningstaganden förefaller likaså ha präglats av den sorts retoriska solidaritet med de fattiga och utslagna i samhället som åtminstone i dag associeras med vänstern. Rintala var ju även aktiv i Fredskämparna, dvs den sovjetvänliga och utrikespolitiskt renläriga delen av fredsrörelsen, låt vara att han senare tog avstånd från rörelsen och t o m skrev en satirisk roman om den - "Eläinten rauhanliike" ("Djurens fredsrörelse"), en sorts uppföljare till Orwells "Djurfarmen" (som på finska heter "Eläinten vallankumous", dvs "Djurens revolution").

Hela Finland stod så långt till vänster under Sovjettiden - inte bara på grund av det sovjetiska inflytandet, utan också av vår egen fria vilja och utifrån vår autentiska tradition - att vår extremhöger, hur mycket den än svamlar om riktig finskhet, helt enkelt inte känner sig hemma i den här kulturen. Författare som Väinö Linna och Paavo Rintala är helt oacceptabla ur högerextrem synvinkel; men högerextremisterna är så historielösa att de inte vet någonting ens om sådana antikommunistiska, borgerliga eller högersinnade författare som lämnade ett viktigt bidrag till finsk kultur under mellankrigstiden eller tidigare. Ett exempel jag gärna tar upp är Samuli Paulaharju. Han var ingen vän till vänstern, men ingen enkelspårig högerpropagandist heller: han skrev mest om folkkultur och folkdiktning - det som inte var rent etnografiskt var folkloreinspirerade noveller. Men den kulturrevolution som vår extremhöger drömmer om handlar inte om att t ex öka Paulaharjuintresset i Finland (det har faktiskt ökat av sig självt, helt utan "nynationalisternas" hjälp).

När den högerextremistiska organisationen Suomen Sisus lista över rekommenderad läsning för medlemmar och sympatisörer offentliggjordes, var det slående att denna förteckning egentligen inte innehöll en enda författare av Paulaharjutyp - en författare med borgerliga eller nationalistiska åsikter och sympatier men med intressen utöver och utanför sin politiska övertygelse. Det kom ut en massa krigsromaner i Finland under årtiondena efter kriget, något som också kunde förväntas: krigsveteraner är människor, och människor skriver böcker för att bearbeta sitt livs dramatiska eller traumatiska upplevelser. En del av dessa författare hade både borgerliga eller högersinnade övertygelser och tillräckligt med litterär eller journalistisk begåvning för att skriva intressant och medryckande. Även den finne som inte läste sådan litteratur kunde förr i världen nämna en rad populära krigsförfattare: Esa Anttala (vars fixering på fjärrpatruller inspirerade skämttidningen Pahkasika till att trycka en låtsasreklam för den fiktive författaren "Esa Onttola", som hade författat ett tjugotal romaner med ordet "kaukopartio", fjärrpatrull, i titeln), Niilo Lauttamus, Reino Lehväslaiho osv.  Ändå dyker inte en enda av dem upp på extremhögerns läslista.

Problemet med extremhögern är alltså inte att den skulle erbjuda oss en alternativ vision om finska kulturens framtid baserad på krigsromaner författade av gammaldags fosterlandsvänner. Den är inte påläst nog för att ens föreslå någonting sådant. Ett av de få skönlitterära verk ursprungligen utkomna på finska i listan var Aarno Karimos tematiska novellsamling "Kumpujen yöstä" (på svenska i fri översättning ungefär "Ur kumlarnas mörker"), en bok präglad av den sorts dödsdyrkan som nog luktar nazism på långt håll. Boken framställde scener ur Finlands historia tolkad ur en extremnationalistisk synvinkel, ungefär så att det ingick i finnens natur att alltid bli förföljd av hjärtlösa och grymma fiender och att väpnad kamp var det enda sättet att alls ändra på denna naturlag. T o m samtida borgerligt sinnade recensenter var inte odelat nöjda med serien: mot slutet blev delarna sämre och sämre, tyckte de. Antagligen inspirerades Karimo (som hade studerat till bildkonstnär och även illustrerade sina böcker själv) till konstnärligt betydelsefulla prestationer i den stenåldersmytiska delen, men blev allt mera "politisk" och "dagsaktuell" när han närmade sig samtiden (hela Finlands nedskrivna historia var ju mer eller mindre politiserad på den tiden och alla historiska händelser hade sina ideologiskt korrekta tolkningar såsom milstolpar på finska folkets väg till självständigheten).

Förutom Karimos bok rekommenderade extremhögern för oss en bok om Finland på stenåldern (!) och givetvis Kalevala, men även Kalevala nämndes bara under rubriken "Pohjoisen sielun avaimet", dvs "Nycklarna till den nordiska själen". Resten av materialet i den delen av läslistan innehöll bl a öppet nazistiska skrifter av Helmut Stellrecht, som upplevde höjdpunkten av sin karriär som ungdomsledare och politisk utbildare i Hitlertyskland; efter kriget uppträdde han som medlare mellan de olika högerextrema nationalistgrupperingarna i Tyskland och försökte förena dem till en enhetsfront. Det är alltså inte fråga om någon retorik när jag kallar Stellrecht för en nazist: han var det i ordets egentliga och bokstavliga mening, eftersom han innehade en ideologisk auktoritetsposition i Nazityskland.

Nationaleposet Kalevala hade alltså inget egenvärde för Suomen Sisu, utan intresserade dem endast som en "nyckel till Nordens själ", jämförbar med nazisten Stellrechts skrifter. Bakom formuleringen om den nordiska själen är det lätt att förnimma uttrycket "Nordischer Gedanke", den nazistiska "tanken om Norden". Finskheten är för dem bara en underordnad del av den "nordiska tanken".