Armeniska

För ett antal år sedan var jag av skäl som inte hör hemma i en offentlig blogg tvungen att lära mig grunderna i armeniska språket - någon särskilt djupgående insikt lyckades jag aldrig inhämta, tiden räckte inte till. På sistone har jag dock lekt med tanken att återuppliva och utvidga mina kunskaper, även om jag för närvarande håller på med flera andra långtidsprojekt, som en översikt (på svenska!) över modern rysk litteratur (både sovjetisk och emigrantlitteratur) för att nu inte nämna självstudierna i nygrekiska och enaresamiska.


Armeniskan är ett indoeuropeiskt språk med eget alfabet och ett rätt egendomligt ordförråd. En del ord förefaller omöjliga att uttala, som t ex dprots "skola", visserligen underlättas uttalet genom att vid behov sätta in schvavokaler (det finns egen bokstav för dem, men de skrivs inte ut mellan konsonanterna). Grammatiken är kännspakt indoeuropeisk: är man förtrogen med modern grekiska och något slaviskt språk kommer man inte att hitta någonting nytt eller omvälvande i armeniskan. Man tvingas lära sig en massa ändelser och sånt, man lär sig en ny uppsättning bokstäver, man lär sig ett nytt och mycket obegripligt ordförråd, men vad jag vet behöver man inte något annat än ihärdighet i inlärningsarbete för att få ett grepp om språket. Det är ju ingen georgiska, som jag brukar säga.

Ordförrådet är det svåraste i armeniskan. Språket har visserligen varit mottagligt för främmande influenser, men dessa kommer vanligen från iranska språk. En stor del av ordförrådet är iranska lån, som kommit in från olika källor och vid olika tidpunkter. Jag vet inte om orden p'oghots och poghota är av iranskt ursprung, men när vi vet att det ena ordet betyder "liten, smal gata" och det andra "stor, bred gata", så är det klart att dessa två är besläktade; att de har olika sorts p- (p'oghots har aspirerat, poghota oaspirerat p) tyder enligt min mening på att de lånades in vid olika tillfällen och från två¨nära besläktade men inte identiska språkformer. Om det var iranska språkformer vet jag inte - armeniskan har också många lånord från de talrika små språken i Kaukasus.

För att göra det hela ännu värre har det skett mycket förvånande ljudutvecklingar i armeniskan, så att även grundorden tenderar att se helt obegripliga ut: sålunda heter räkneorden två och tre jerku och jerek'. Jag är inte förtrogen med språkets historiska fonologi, men vad jag vet är det åtminstone bevisat att jerku är samma ord som svenskans två. Åtminstone finns det fler exempel på att ett initialt *dw- i det indoeuropeiska urspråket utvecklats till -rk- i armeniskan; och att det läggs till ett extra e- (i dagens uttal: je-) före en konsonantanhopning som börjar med r- förefaller också vara en regelbunden process i språket. Att jerek' är samma ord som "tre" är redan mera begripligt; det där -k' kunde vara samma -k' som ibland dyker upp som pluraländelse, t ex "du" heter faktiskt du även på armeniska, indoeuropeiskt nog, men "ni" är duk'.

En del läsare vet antagligen att polska språket har bokstaven ł, som i dag vanligen uttalas som ett engelskt w, men som historiskt sett är ett hårt l-ljud - samma hårda l som finns i ryskan, till exempel. (Den polska ljudhistoriska motsvarigheten till det mjuka l-ljudet i slaviska språk låter inte särskilt mjukt i dag, och skrivs mycket riktigt med ett vanligt l.) I en del latinska translitterationer för armeniskan används samma ł, men det står då för bokstaven ղ, som uttalas såsom den tonande motsvarigheten till det ach-ljud vi känner igen från tyskan och som i fonetisk transkription vanligen återges med den grekiska bokstaven gamma, γ. (Ovan skrev jag detta ljud som gh i de två orden för "gata".) Historiskt sett är detta gamma dock ett l, vilket syns i det armeniska namnet på Jerusalem: Երուսաղեմ, alltså Jerusaγem, eller Jerusaghem.

Som du ser skiljer armeniska alfabetet på versaler och gemena. Grannspråket georgiskan, som inte är släkt med armeniskan, har inga versaler. Eller snarare har versalerna dött ut i vanligt språkbruk, även om paleografiskt eller kalligrafiskt inriktade personer - alltså folk som studerar äldre former av georgiskan eller intresserar sig för skönskrift som konst - vet hur georgiska versaler skrivs och kan läsa dem.