Solzjenitsyn och kritikerna

Jag hade nyss en vecka övertidsledighet och ägnade mig åt rysk litteratur. Hos två författare hittade jag relevant kritik mot Solzjenitsyn:
- Vladimir Vojnovitj anser i sin långa essä om S. som jag redan tidigare hunnit ta en titt i på nätet, Portret na fone mifa, att S. föll pladask som författare med Gulag-arkipelagen. Tidigare hade V. störtgillat Solzjenitsyns lägerskildringar, främst En dag i Ivan Denisovitjs liv. Däremot tyckte han att Arkipelagen bara innehöll litterärt obearbetade minnen och människoöden; han föredrog Jevgenija Ginzburgs och Varlam Sjalamovs böcker och hade för länge sen bildat sig en uppfattning om Sovjetunionen som en kriminell och totalitär diktatur. Sålunda tyckte han att S. inte kom med någonting nytt.
- Sergej Maksudov påpekar i sin historia av tjetjenfolkets förhållande till ryssarna att S. överdriver antalet omkomna och avrättade. Maksudovs egen uppskattning är nog överraskande låg, men den förefaller vara baserad på ett sunt demografiskt resonemang.

Vad jag på sistone sagt på sociala medier

Men som jag redan ofta sagt: i det ekosystem vi här i Finland kallar politik är det vänstern och bara vänstern som främjar vissa liberala västerländska värden. Det här är en av orsakerna varför det inte finns, inte kommer att finnas och inte kan finnas någon genuin liberalism på finska. Antagligen är det precis därför vi haft så många generationer vänstermänniskor: vänstern är i finska Finland helt enkelt den närmaste approximationen till att vara liberal, och aktiv vänsterfientlighet, även när den beror på liberala bevekelsegrunder, kommer i praktiken alltid att kanaliseras som stöd till den antiliberala högern.