På sistone har det inte bara varit medierna utan även myndigheterna som intresserat sig för gratistidningen Magneettimedia. Blaskan har en upplaga på femhundratusen och distribueras till lika många hushåll. Det är inte någon renodlad kundtidning, utan innehåller för det mesta pseudovetenskapliga artiklar och antisemitiskt material. Materialet är författat av sådana koryféer inom den amerikanska extremhögern som t ex David Duke, en tidigare höjdare i Ku Klux Klan (eller snarare någon av de många organisationer som öppet kallar sig det - KKK är snarare en ideologisk tradition än en enda gruppering) som senare försökt infiltrera huvudfåran genom att ibland ställa upp som demokratisk, ibland som republikansk kandidat i delstats- eller lokalval.
För sitt främjande av vetenskapsfientlighet och vidskepelse har Kärkkäinens tidning redan tidigare fått Huuhaapriset, den finska motsvarigheten till det Förvillarpris som de svenska skeptikerna årligen utdelar. ("Huuhaa" är ett finskt talspråksord som av gammalt ungefär motsvarar det svenska uttrycket "rena smörjan", men på sistone blivit allt vanligare som en samlande beteckning för vidskepelse, pseudovetenskap, konspirationsteorier och irrationella idéer i allmänhet.) Att tidningen även innehåller antisemitiskt material har likaså varit känt sedan ett par år tillbaka. Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning Magneettimedias propaganda slagit an på läsarna, men den allmänna uppfattningen är att Finland inte har några särskilt djupt inrotade antisemitiska traditioner som Magneettimedia kunde tilltala och att de flesta läsare helt enkelt kastar blaskan i pappersinsamlingen när de inser vad det är för läsning den har att erbjuda. Dock är det skäl att notera att en ung kvinna som kandiderade för sannfinländarna i kommunalval i Kyrkslätt faktiskt frossade i judefientliga slagord i ren Magneettimediastil; när hennes åsikter väckte fasa i en Facebookdebatt, föreföll hon uppfatta David Duke som en allmänt aktad auktoritet vars namn borde ha täppt till munnen på oss andra och var genuint överraskad att se att så inte var fallet. Kvinnans ignorans var slående, men det märkliga är att hon inte saknade formell utbildning - hon hade åtminstone slutexamen på någon konstnärsskola.
Kvinnan blev inte invald, eftersom väljarna i Kyrkslätt inte behövde öppna en ny front i kampen mot den judiska världskonspirationen - särskilt inte på kommunhuset. Som vi vet har muslimhatarna i Sannfinländarnas led faktiskt lyckats framställa sin flyktingfientlighet som ett praktiskt kommunpolitiskt tillvägagångssätt, eftersom flyktingarna i Finland placeras i kommunerna - flyktingcentra är kommunala, inte statliga inrättningar. Däremot går judefientlighet inte riktigt att omsätta i kommunpolitisk praktik i ett land där det inte ens finns något särskilt stort judiskt samfund.
Jag tror inte att Kärkkäinens antisemitiska kampanj står i något direkt sammanhang med Jussi Halla-ahos och hans lärjungars strävan att göra rasismen och högerextremismen acceptabel i huvudfåran. Vitmålningen av högerextremismen har inneburit ett taktiskt avståndstagande från allt vad antisemitism heter, och Halla-aho har i sin egen retorik snarast försökt framställa sina ideologiska fiender som nazistiskt anstuckna (inte minst därför att vänstern gärna kritiserar Israel, och för Halla-aho är ju alla extremvänster som inte delar hans rasism). Däremot beror Kärkkäinens fräckhet nog indirekt på att det på sistone blivit fashionabelt med högerextremism. Tidens melodi lyder "nu får man, nu är det fritt fram", och om det nu är fritt fram att yttra sig öppet rasistiskt om muslimer, flyktingar eller finlandssvenskar kan man väl likaså skylta med sin antisemitism.
Detta innebär givetvis inte att Halla-aho inte skulle ha sina egna antisemitiska skelett i garderoben. Innan han började satsa stort på att göra fascismen rumsren höll han sig ännu till mera traditionella högerextrema floskler. En gång uttryckte han sitt ogillande av "holo-hölinä", dvs. "svammel om Förintelsen" som han tyckte hade ökat på sistone, varvid han insinuerade att Hollywood inte intresserar sig i lika stor grad för folkmordet på armenierna, eftersom armenierna inte äger underhållningsbranschen i Förenta Staterna (ordagrant lydde det "armenialaiset eivät kiinnosta ketään, koska armenialaiset eivät omista Hollywoodia ja Yhdysvaltain mediaa" - "armenierna intresserar ingen, eftersom armenierna inte äger vare sig Hollywood eller medierna i Förenta Staterna"). Ironiskt nog har medvetenheten om folkmordet på armenierna markant ökat under de senaste åren, särskilt bland oss som Halla-aho avfärdar som politiskt korrekta kulturknuttar, och det är minsann inte Halla-aho eller hans gelikar som står bakom detta - det är armeniska diasporasamfund som lärt sig tillämpa liknande taktik som judiska påtryckningsgrupper. Hollywood har kanske inte producerat någon storfilm om folkmordet ännu, men Atom Egoyans "Ararat" väckte en del uppseende under åren efter millennieskiftet.
Om folkmordet på armenierna inte fått den uppmärksamhet den förtjänar så beror detta inte minst på att ledarna i Väst inte ansåg detta politiskt ändamålsenligt när kalla kriget ännu pågick. Då var Turkiet nämligen en viktig Natoallierad styrd av nationalistiska militärjuntor medan Armenien utgjorde en marginaliserad delrepublik i Sovjet, dvs en beståndsdel av den kommunistiska ärkefienden. Att situationen börjat ändra sig sedan Sovjetimperiets fall är ingen slump.
