Vad Henrik Arnstad hade rätt i

För ett par år sen väckte det allmän irritation här i Finland när den svenske journalisten Henrik Arnstad fick för sig att offentliggöra sina lösa funderingar om vårt förhållande till nazismen och andra världskriget. Arnstad gjorde ett synnerligen amatörmässigt intryck och det var klart att han inte visste mycket vare sig om oss eller om vår historia. Om det var hans avsikt att motarbeta den allt starkare fascismen i Finland kan vi som fascisterna här förföljer bara svara, att vi inte behöver några fiender alls, om vännerna är sådana som Arnstad.

Arnstad begick kardinaldumheten att framställa Mannerheim som fascist, vilket inte bara är sakligt fel utan vittnar om en djup okunnighet om fascismen som företeelse, eller snarare om typisk vänsterovilja att se skillnaderna mellan olika sätt att vara högerinriktad. Mannerheim ogillade både socialism och demokrati, men detta gör honom inte till en fascist. Snarare tvärtom. Det är sant att fascismens ideologiska rötter finns att söka hos den antidemokratiske adelsmannen Arthur Gobineau, för vilken demokrati var pöbelvälde och pöbeln var rasmässigt underlägsen adeln. Samtidigt bör det dock konstateras att fascistiska rörelser vanligen inte leddes av adelsmän, utan snarare gjorde ett alltför demokratiskt intryck och sålunda kom att ogillas av adelsmän som Mannerheim.

Naiva demokrater av Arnstads typ fattar inte, att samhällsfreden och stabiliteten i moderna demokratier inte bara beror på demokratiskt statsskick, utan på att folket i dessa stater vanligen hade hunnit vänja sig vid konstitutionalism och rättsstat långt innan det alls blev aktuellt med demokrati. (Det är precis därför som tredjevärldenländer brukar sakna samhällsfred och stabilitet trots att de på pappret har fin grundlag.) Det var vanligt att adelsmän som Mannerheim ogillade demokrati av principskäl därför att de var rädda om hur det skulle gå med samhällsfreden om ignorant patrask fick lägga sig i statliga angelägenheter. De adliga konservativa som till en början gillade fascistiska rörelser vände sig ofta emot dem när de fick ögonen öppna för det som Orwell kallade fascismens essentiellt revolutionära karaktär.

Fascismen handlar nämligen inte om att försvara "traditionella värderingar" mot en gudlös ny era. Fascismen är snarare en alternativ "gudlös ny era". Den går ut på att åsidosätta de "traditionella värderingarna" för att i stället övergå till komplett amoralism och sjuklig dödsdyrkan. Det var inte någon respekt för föräldrarna som lärdes ut i Hitlerjugend - i stället skulle man se diktatorn som den verkliga fadern och vid behov ange sina föräldrar t ex för bristande antisemitism. Och i stället för att iaktta kristlig kyskhet skulle tjejerna föda barn (framtidens soldater och soldatmödrar) åt Tyskland och Hitler - utomäktenskapliga om det så gällde. Det här var precis sådan upplösning av traditionell ordning som konservativa ogillade, och en del av dem tog sin konservatism på sådant allvar att de faktiskt bekämpade nazismen.

I stället för att diskutera löjliga pseudofrågor som Mannerheims eventuella nazism är det viktigare att reflektera över huruvida Arnstad verkligen var någonting relevant på spåret när han påstod att någon kritisk genomgång av fortsättningskriget och vårt samarbete med Nazityskland inte ägt rum hos oss. Den första reaktionen är att killen ju är helt ute och cyklar: i Finland har en stor del av offentlig kulturdiskussion handlat om att dryfta och älta vår historia, inklusive fortsättningskriget, med en hängivenhet värd en bättre sak (eller snarare flera bättre saker). Men granskar man påståendet närmare måste man medge att han kanske bara inte fått fram de rätta orden för att beskriva det skönjda.

Att Finland i andra världskriget allierade sig med Nazityskland, är sant, men lika sant är det att det finns en massa förmildrande omständigheter som det vore orättvist att förbigå: det fanns en massa berättigad bitterhet i Finland mot Sovjetunionen efter vinterkriget, och när möjligheten att ta tillbaka de avträdda områdena yppade sig i form av Tysklands offensiv österut, var det naturligt att vi inte ville missa det enastående tillfället. Meningen var att utnyttja Tyskland till våra ändamål, och när vi kommer ihåg hur första världskriget slutade på östfronten, var det inte någon dum kalkyl. Kriget mellan Tyskland och Ryssland slutade nämligen med freden i Brest-Litovsk, en fred som innebar betydande territoriella förluster för Ryssland (då var det inte ännu Sovjetunionen, fast Lenin redan styrde och ställde). Därefter fick Finlands självständighet åtminstone tyskt erkännande, och tyska trupper kunde landsättas för att göra slut på de röda, eftersom bolsjevikerna i fredsfördraget gett upp alla sina krav på Finland.

Jag är övertygad om att våra ansvariga ledare utgick från en liknande händelseutveckling även i andra världskriget - att Sovjet och Nazityskland skulle utmatta eller även förinta varandra så att vi skulle lyckas med klippet och få behålla såväl de avträdda och återtagna områdena som - i bästa fall - de nya erövringarna i ryska Karelen. Däremot är det klart att de högsta höjdarna alltid iakttog en viss försiktighet gentemot Tyskland och vinnlade sig om att inte fastna i det tyska träsket. En annan sak är sedan, att den finska säkerhetspolisen dominerades av tysk- och nazistvänliga krafter och kom att verka som en stat i staten, något som t ex står att läsa i Oula Silvennoinens ett par år gamla doktorsarbete, nu även utkommen i tysk översättning (under titeln "Geheime Waffenbrüderschaft"). Statspolisen Valpos tyskvänliga inställning gillades inte odelat av samtida beslutsfattare. Valpo utlämnade egenmäktigt åtta judiska flyktingar till tyska myndigheter, men vad jag vet slutade utlämningarna abrupt när socialdemokratiska politiker fick nys om saken.

Vi vet alltså rätt exakt i vilken utsträckning Finland deltog i Förintelsen och vem som var ansvarig för utlämningarna. Dessvärre satte sig de flesta ansvariga i säkerhet utomlands innan de kunde åtalas, och Arno Anthóni, statspolischefen som myndigheterna hann arrestera, frikändes senare av domstolen (tillägg: tydligen konstaterades han ha begått tjänstefel av oaktsamhet och utdelades en förmaning). Visserligen hade myndigheterna burat in honom i skyddshäkte genast efter kriget för att blidka den allierade kontrollkommissionen, och där fick han sen sitta så länge (ett par år) att det antagligen räknades som straff nog.

När Arnstad vill framställa Mannerheim och liknande politiska koryféer som medansvariga för Förintelsen, delar han dessvärre Sovjetunionens syn på Finlands "krigsförbrytelser". Ur sovjetisk (eller Stalins) synvinkel var det inte viktigt att straffa de finländare som samarbetat med nazisterna och utlämnat judiska flyktingar till tyskarna. Det som var viktigt var att hitta en syndabock att korsfästa för det hemska brottet att invadera Sovjetunionen. Att det blev Risto Ryti och inte Mannerheim som fick axla den rollen berodde mest på politisk ändamålsenlighet. För Finland var det politiskt ändamålsenligt att det förbundsfördrag som Ryti hade undertecknat med Tyskland framställdes som Rytis personliga företag som inte förpliktigade Finland när han väl avgått som president, och för Stalin var det politiskt ändamålsenligt att inte åtala Mannerheim, eftersom han var garanten för samhällsfreden i Finland: hade han arresterats skulle folk i Finland - även en stor del av socialdemokraterna - ha gått man ur huse med vapen i hand och rest sig mot ryssarna.

Vad Arnstad har rätt i är att finnarna i gemen inte riktigt har internaliserat vad Förintelsen egentligen handlar om. Den uppfattas ha ägt rum någon annanstans, i en verklighet som inte har någon relevant betydelse för Finlands historia. Den verkligheten har omvända förtecken: här hos oss uppfattas Nazityskland som en vänligt sinnad stat, vars grymhet bara återspeglar vår förskräcklige fiende Sovjetunionens ondska: kolla nu vilka värstingar vi var tvungna att alliera oss med (förlåt, "föra ett separatkrig tillsammans med"). Det är sant att denna uppfattning kan samexistera med en insikt i att nazisterna i vissa andra delar av Europa var förtryckare och massmördare. Men det finns ingen djupt inrotad föreställning om nazisterna som förtryckare i finsk kontext. För finnarna är Hitler någon man kunde göra affärer med, inte någon det gällde att frukta. Den rollen tillkommer endast Stalin.

Det här har dock ingenting med Mannerheim att göra, utan endast med sättet på vilket krigsminnena populariserats i den finska underklassen. Där vet man om kriget bara a) att vi bekämpade ryssarna, eller kommunisterna, b) att vi hade rätt och c) att Nazityskland var på vår sida och att nazisterna sålunda var på den goda sidan. Boven är här den finska pöbeln, inte Mannerheim.

Det kan Arnstad inte begripa. Vänstervridningen i hans tänkande består i att han inte kan föreställa sig att en gammaldags adelsman kunde vara skeptisk mot nazism precis därför att han är en gammaldags adelsman, och lika svårt har han att begripa att fascism och antihumanism kunde ha genuin folklig förankring. Ända är det precis så som det står till i Finland.