Mellan två århundraden

Försöker få rätsida på Andrej Belyj, som egentligen hette Boris Bugajev. Kommer ihåg att det var i början av nittitalet jag första gången försökte läsa honom på originalspråket, vilket inte riktigt lyckades, eftersom mina kunskaper i ryska inte var något att vara stolt över. Jag har fortfarande svårt att läsa honom, men har beslutat göra mitt bästa.

Läser Pekka Pesonens bok om honom igen. Nu vet jag åtminstone att Belyj trots sin esoteriska och teosofiska världsåskådning aldrig kom på kant med bolsjevikerna. Han såg revolutionen som en stor, ödesdiger händelse med övernaturliga dimensioner, någonting som en vanlig dödlig, som han, inte kunde motsätta sig. Ungefär så verkar det åtminstone.

På 1920-talet var gränserna mellan västvärlden och Sovjet fortfarande så pass öppna att Belyj samtidigt kunde ge ut sina böcker i Sovjet och på emigrantförlag i Berlin. Han föll aldrig offer för utrensningen, eftersom han dog tidigare av naturliga skäl.

Han var son till en matematiker och såg naturvetenskaplig exakthet som någonting eftersträvansvärt även i konst, men hans litteraturteorier (som dock förefaller ha inspirerat ryska formalister) blev aldrig en sådan koherent, enhetlig helhet som han ville skapa, snarare tvärtom. Han skrev en massa essäer och annat om sina symbolistiska läror, men sammanhängande var det inte.

Han var också produktiv som memoarförfattare, och alla memoarböcker verkar ha hetat någonting i stil med "På gränsen mellan det här och det där". Den här gränstillvaron blev också tematiserad i hans böcker (vilket i praktiken betyder: i romanen Petersburg).

Fallet med Kärkkäinen: uppföljning

Jag skrev tidigare om varuhusföretagaren Juha Kärkkäinen, som dömts för hets mot folkgrupp på grund av den judefientliga propaganda han spritt med sin gratisblaska. Han har tydligen överklagat sin dom, ty för ett par dagar sedan stod det i tidningarna om hur Kärkkäinen på nytt befann sig inför rätta och försvarade sig. Precis vid en sådan tidpunkt fick staden Ylivieska för sig att ge Kärkkäinen medaljen "Pro Ylivieska", en ärebetygelse som tilldelas för kulturella prestationer. Staden Ylivieska uppfattar det som en kulturell prestation att främja den brutalaste antisemitism, alltså. 

Vad var det jag sa om vad finskspråkig kultur i Finland egentligen handlar om och går ut på?

"Invandringskritikerna" och Singapore

Märkligt nog brukar de finska "invandringskritikerna" framställa Singapore som ett fint exempel för Finland, eftersom denna stadsstat veterligen inte släpper in några asylsökande. Det är fler än en på webben aktiv "invandringskritiker" som funnit sin nya hemvist i Singapore, fosterländskt nog, och en av dem har jag på nätet sett ondgöra sig över hur "anhängare av nationalstaten" förföljs i Finland. Det är sålunda motiverat att reflektera över staten Singapore, eftersom invandrarkritikerna så beundrar och idealiserar den.

Singapores befolkningsmängd befinner sig i samma storleksklass med Finland, men ytan är givetvis femhundra gånger mindre, eftersom det ändå är en stadsstat. Ute i världen är staten mest känd som ett centrum för handel och finans. Förr i världen var det en brittisk koloni, vilket ju på den tiden inte var så värst ovanligt. Singapore var en av de kolonier på Malackahalvön som kallades "Straits Settlements", "kolonierna vid sunden".  När Malaysia blev självständigt utgjorde Singapore till en början en del av den nya staten, men sökte snart självständighet, eftersom singaporeborna inte ville bli indragna i det lågintensitetskrig eller konfrontasi (konfrontation) som pågick mellan Malaysia och Indonesien.

I dag är Singapore ett av de mest välmående och framgångsrika länderna i världen. Det är sålunda inget skäl att undra, varför mångkulturmotståndarna vill förvandla Finland till ett nytt Singapore. Men hur skulle livet gestalta sig i Singapore för en invandrarkritiker?

Singapore är nämligen ett mångkulturellt land. Det finns fyra officiella språk i stadsstaten: mandarinkinesiska, malajiska, engelska och tamil. Offentliga informationsskyltar brukar vara avfattade på alla fyra språk. I praktiken är det engelskan och kinesiskan som är starkast, och bägge är i princip invandrarspråk. Malajiskan är det ursprungliga talspråket i området - som i grannlandet Malaysia - det är ett av de stora språken i regionen och dess utspridning beror mest på handeln: det brukade vara det som köpmännen talade eller förutsattes tala. Malajiskan är släkt med de språk som talas i Polynesien och i Filippinerna, och även det officiella språket i Indonesien är en malajisk dialekt. Under den brittiska kolonialtiden har malajiskan i Singapore dock fått ge vika för större språk, när massor av brittiska tjänstemän bosatte sig i Singapore och ännu större skaror av kineser sökte jobb i staden - industrialismen och kapitalismen utvecklade sig nämligen snabbt under den brittiska tiden. Tamil är det största språket bland Singapores indier: att det finns ett stort indiskt samhälle i stadsstaten bör inte överraska någon med tanke på att det är en före detta brittisk koloni.

I praktiken härskar naturligtvis språkblandning och språkförbistring, och det vanligaste språket på gatan är Singlish, engelska med brittisk accent och starkt inflytande från kinesiskan. Den brittiska accenten är kännspak även hos de singaporebor som inte talar särskilt flytande engelska. För att uttrycka det lite raljerande: alla singaporebor talar inte engelska, men den engelska de inte talar är brittisk engelska. Som Paul Theroux påpekade i sin reseskildring Riding the Iron Rooster (vet inte om den kommit ut i svensk översättning), kan man i Singapore även möta amerikanska affärsman som tagit upp brittiska talspråkliga uttryck i sin engelska.

Låt oss reflektera över hur detta skulle se ut i Finland: vi skulle i allmänhet tala svenska som ett arv från svenska väldet (jfr den brittiska kolonialtiden i Singapore och den därmed sammanhängande engelskan), men de flesta invånare skulle vara etniska ryssar (jfr kineserna i Singapore), kanske även andra slaviska östeuropéer som t ex polacker (de flesta Singaporekineser har av gammalt talat sydkinesiska dialekter som är tillräckligt olika mandarinkinesiskan för att omtalas som skilda språk). Nationalsången skulle vara på finska (i Singapore på malajiska). Vem skulle motsvara indierna? Nåja, kanske det skulle ha flyttat turkspråkstalande muslimer från Ryssland till Finland: tatarer, azerbajdzjaner och turkmener t ex. De skulle ha lyckats göra tatariskan till ett officiellt språk i vårt land, och eftersom alla turkspråk (med undantag av tjuvasjiskan) är rätt nära släkt med varandra skulle även azerbajdzjanerna och turkmenerna i landet förstå de tatariska skyltarna rätt fint och uppfatta dem som en eftergift till sin etniska särart.

Det mest utbredda språket skulle givetvis vara den beryktade tvångssvenskan, i denna alternativa verklighet skulle den dock i Finland uppvisa influenser från ryskan. Givetvis skulle det officiella Finland ofta arrangera kampanjer för språkriktighet. "Tala ren svenska!" skulle det stå på varje vägg, och detta skulle i princip innebära att man helst bör tala ren rikssvenska som i Sverige. Vår ryska befolkning skulle naturligtvis tala rikssvenska helt skapligt, fast inte alltid felfritt. Offentliga skyltar skulle vara på fyra språk: på svenska, ryska, finska och tatariska, i den här ordningsföljden. Finska språket skulle ha ceremoniell ställning (nationalsången och kommandospråket i armén), men Finskhetsförbundet, som i den här verkligheten skulle vara en ödmjuk och tamt regeringstrogen organisation, skulle ibland framföra hövliga och civiliserade förslag på att ge det traditionella nationalspråket en bättre ställning i samhället. Regeringen skulle besvara varje vädjan med lika hövliga och intetsägande fraser, men livet skulle sedan ostört gå vidare på ryska och svenska.

Singapore utmärker sig med en stabil samhällsordning som erbjuder en bra miljö för affärsmän, men många västerländska fri- och rättigheter är frånvarande eller kringskurna. Unga skadegörare bestraffas med piskrapp - av något skäl ser våra invandrarkritiker detta inte som någonting barbariskt, medan motsvarande straff i de islamska länderna framstår som det yttersta och oemotsägliga beviset på islams ondska och grymhet, tycker de. Men det här är varken den första eller den sista gång rasisterna spelar med två olika uppsättningar av regler.

Som sagt är Singapore ett mångkulturellt land. Där är mångkulturen en gravallvarlig sak, i bokstavlig betydelse. Dödsstraffet tillämpas där fortfarande, utan några skrupler. Vapen är det bara säkerhetsstyrkorna, polisen och armén som får hantera i Singapore, men leker en civilperson med bössor kan det faktiskt bli dödsdom. Församlingsfriheten är i Singapore rätt begränsad, och om det händer att du viftar med en pistol för att beskydda ett illegalt politiskt möte kan du räkna med dödsstraff. Det är också belagt med dödsstraff att avlossa ett skott i ett bebott område, hur mycket du än bedyrar att det inte var farligt för någon.

Att kritisera mångkulturpolitiken blir man i och för sig inte avrättad för, men makthavarna i landet utgår från att några försök att störa den interetniska friden inte accepteras. Skulle en singaporebo yttra sig i ordalag av den sort som man ser på utlänningsfientliga webbsidor i Finland skulle han snart stå inför rätta. I det buddhistiska Orienten tycker man att det är livsviktigt att upprätthålla "harmonin", och den etniska samhällsfreden utgör en central del av denna harmoni i Singapore. Det är även tänkbart att en "mångkulturkritisk" person i Singapore skulle hamna i skyddshäkte, dvs anhållas och fängslas enligt en administrativ bestämmelse, om någon lämplig paragraf inte fanns i lagen.

På det invandringskritiska webbforumet Homma (den finska motsvarigheten till Avpixlat) har det som bekant sedan många år tillbaka varit vanligt med fantasier om inbördeskrig och politiska mord på "rödingar" osv. Hommaiterna har även upprepat framhävt att de har vapen och att det är nödvändigt med vapenkunskaper när man en gång ska ta kål på den elit som kantänka regerar och huserar i landet. I Singapore skulle det nog bli dödsstraff för sådant prat, åtminstone om polisen även hittade bössor och studsare hemma hos den som yttrade sig i sådan ton. Det är sannolikt att inte en enda hommait skulle vara på fri fot i Singapore, och de mest rosenrasande demagogerna skulle definitivt inte ha röstats in på riksdagen: de skulle ha avrättats enligt gällande lag.

Man måste skratta åt att finska expatriater som bosatt sig i Singapore eftersom de uppfattar Finland som ett kommunistiskt helvete gråter över det hemska förtryck som "anhängarna av nationalstaten" kantänka får lida av i Finland. Här hos oss röstar folk på "anhängarna av nationalstaten" så de får snylta på våra skattepengar och fatta oinformerade beslut om våra angelägenheter, medan de i Singapore skulle stå på schavotten.

Det förefaller sålunda helt obegripligt att invandringskritikerna så beundrar Singapore. Man skulle kunna tänka sig att det snarast är deras mardröm: det fruktade "befolkningsbytet" är redan ett faktum när de malajiska urinvånarna helt fått ge vika för den kinesiska invandrarfloden; invandrarnas och kolonialherrarnas språk har bättre status än det historiska nationalspråket; och går man och ifrågasätter mångkulturen genom att t ex slänga svinhuvud in genom moskédörren så tolkas det som ett hot mot nationell säkerhet och bestraffas därefter. De oskyldiga vapenlekar och fantasier om ett berättigat inbördeskrig som våra ack så förföljda "anhängare av nationalstaten" så älskar skulle de i Singapore snart hamna i galgen för. Hur i herrans namn kan hommaiterna vara så entusiastiska över Singapore?

I verkligheten ger hommaiterna blanka fan i att begränsa invandringen, och att beskydda vår nationella kultur förstår de sig inte på. Vad de vill är en öppet repressiv, hjärtlös och grym statsmakt istället för den snälla och kompromissvilliga vi har i dag. Till exempel den singaporeanska statsmakten - trots sin formella rättsstatlighet är det ju en auktoritär och hårdhänt stat, åtminstone ur västerländsk liberal synvinkel. Givetvis är det möjligt att det är andra preferenser som omhuldas i den kinesiska civilisationen, men det skulle vara intellektuellt lättjefullt att ta detta för givet: samhällskulturen och lagstiftningen i Singapore härrör tydligen för det mesta från kolonialtiden, och det är inte helt galet att tolka Singapore som en kolonialstat där lokalbefolkningen bara börjat regera över sig själv som sina egna kolonialherrar.

I stater som Finland sker maktutövningen relativt civiliserat och sakligt, och öppet förtryck lyser med sin frånvaro. Naturligtvis upprätthålls även en sådan här stat av ett tufft och obarmhärtigt våldsmaskineri, som nog skjuter skarpt mot vem som helst som går och ifrågasätter statsmakten med vapen i hand. Det ligger i sakens natur, det är så som en stat definieras. Hos oss har bara civilisationsprocessen gått så långt att det inte rycker någon dumdumkulsskjutande avrättningspluton ut mot vilken haschrökande punkare som helst som påtänd skriker på torget att försvarsmakten är bara skit och att regeringen består av nazister.

Det är precis det här de retar sig på - att statsmakten här hos oss uppnått en viss grad av civilisering. Nationalkulturen kunde de inte ge mera fan i, och även muslimerna, t o m talibanerna skulle de se som schyssta killar och hjältar om Sovjetunionen ännu skulle existera, ockupera Afghanistan och föra krig mot lokala islamistiska grupper i kommunismens namn. Det är statsmaktens humana och snälla fasad invandrarkritikerna inte står ut med.

Med stor sannolikhet skulle hommaiterna inte ha någonting emot vare sig mångkulturen eller en mindre restriktiv invandringspolitik, om tillämpningen skedde på singaporeanskt vis: antingen gillar du moskén där, eller så kommer det en hövlig kinesisk bödel som lägger dig ett rep kring strupstackaren. När "invandringskritikerna" intalar sig att de mycket rimliga krav på anständigt beteende som samhället ställer för dem är "kommunistiskt åsiktsförtryck", tror jag faktiskt att det är någonting som påminner om en sexuell fantasi: allting skulle vara helt fint och okej och lajbans för dem om samhället tog till hårdhandskarna för att göra dem fogsamma.

När någon hommait, när han väl ägnat flera år åt att fylla nätet med fräckheter som inte tål trycksvärta, äntligen döms till böter för hets mot folkgrupp, blir det ett maraton på flera veckor av självömkan och egenrättfärdighet på Homma. Både den dömde hommaiten och hans kompisar vältrar sig i martyrskap och jämför sina böter - fickpengar - hutlöst och huvudlöst med de grymheter som offren i Sovjet och Nazityskland kunde räkna med (nackskott som i Katyn, gaskamrar som i Auschwitz, utvisning till Sibirien och Komi utan vinterredskap eller farliga och ohälsosamma arbeten utan skydd som i Kolyma).

Enligt min mening är det milt sagt smaklöst att påstå, att det skulle vara lika hemskt att betala till statskassan en summa som ungefär motsvarar priset på en mobiltelefon som att dö av utmattning när man arbetar i urangruvan eller fäller träd, för att nu inte nämna den där Sibirienresan utan vinterredskap (alla "muslimkritiska" hommaiter gläds säkerligen åt att det i Sovjet på Stalintiden var vanligt att våldskjutsa muslimska fångar från sina varma hemrepubliker till tundran utan att ge dem byteskläder).

Dessutom är man givetvis helt ute och cyklar om man likställer fångar och offer i totalitära mördarstater där folk arresteras, tillfångatas och döms utan att de själva vet vad det egentligen beror på, med invandringskritiker som medvetet söker martyrstatus och som antagligen förhandskollat paragrafen om hets mot folkgrupp i lagboken eller på justitieministeriets webbsidor. Hommaiterna och hommaidolerna vet bara alltför bra vad de eller deras hjälte åtalas för, vilket "kaninerna" på de sovjetiska fånglägren definitivt inte visste. Hommaidolen behöver inte vara rädd vare sig för att misshandlas av polisen eller för att torteras och förnedras till att erkänna.

Sen har faktiskt hommaiterna i dag egna ledamöter på riksdagen, alltså de kan ändra på lagar om de vill. Problemet är att politiken handlar om att kompromissa och köpslå: vill de hommaitiskt sinnade politikerna t ex avskaffa paragrafen om hets mot folkgrupp, bör de likaså göra eftergifter och ge avkall på en del av sina krav. Sen bör faktiskt alla förslag om lagändringar förberedas noga på förhand och underbyggas med argument, något som hommaiterna inte ens försökt göra.

De anser nämligen att alla andra är kommunister och att de själva bäst vet vad som är sanningen och folkets och fosterlandets väl. Lagar vill de inte lyda, ty den vite heterosexuelle mannen vet nog med sin hudfärg och sin testikelinstinkt vad som är rätt eller fel. Dessutom har kommunisterna ändå stiftat alla lagar så att de favoriserar bögar och negrer, det har Halla-aho bevisat med sin kyrkslaviska vetenskap. Alla kompromisser med kommunistiska partier (som t ex Centern eller Samlingspartiet) är eftergifter till djävulen.

En sådan här samarbetsovilja är populismen givetvis beroende av. Populisterna kammar in röster genom orealistiska löften till väljarkåren, men eftersom löftena står i logisk motsats mot varandra kan de inte uppfyllas - man kan inte samtidigt höja och sänka på hyran, man kan inte göra såväl hyresvärden och hyresgästen till lags. Kompromisslösheten utgör sålunda en central del av populismens politiska strategi: på det viset kan man undvika regeringsansvar och skylla alla samhällsproblem på de "gamla partierna", som inte beaktar "våra kloka och nydanande idéer".

Det finns dock även andra skäl till att hommaiterna vältrar sig i sina fantasier om totalitärt påtvingad mångkultur och samtidigt drömmer om Singapore, där befolkningen redan bytts ut och en hårdhänt maktmaskin särskilt ömmar om mångkulturen. Hommaiterna skulle antagligen känna sig nöjdare med samhället och tryggare i det, om de visste att de genast kuvas och nedtystas med singaporemetoder om de börjar gnälla, även om invandringen vore mycket större och mångkulturen i landet mycket brokigare än den i vår verklighet är.

Varför är det så? Kanske det beror på att auktoritär stränghet är det enda språk de förstår. För dem framstår välfärdsstaten som en flummigt empatisk tant som ger katten i att upprätthålla försvaret och bekämpa brottslighet. Att staten inte tagit till hårdhandskarna mot dem själva tycker de är ett bevis och belägg på detta. Skulle deras vapenskrammel och fantasier om ett nytt inbördeskrig ha lett till att deras åsiktsledare besökts av en trupp vältränade killar i uniformer och med stormgevär i högsta hugg och skulle den kommenderande officeraren sett honom i vitögat, visat honom sin osäkrade pistol och sagt att det nu ska bli slut med de där bloggdraporna för annars får du stifta närmare bekantskap med min italienske kompis Pietro Beretta här, - då skulle faktiskt invandringskritikerna ha känt sig tryggare och mindre hotade, eftersom de hade övertygat sig om att staten vid behov även kan tala deras språk.

Problemet invandringskritikerna har med vårt samhälle är att det inte finns en sådan här manligt trygg myndighet som skulle underrätta dem om hur man ska bete sig - en mysigt hotfull och pålitligt våldsam myndighet. När de trånar efter dödsstraff och strikt samhällsdisciplin, är det egentligen för sig själva de vill ha det, eftersom de på grund av sitt sinnes- och lynneslag inte inser att samhället i sista hand handlar om monopol på våld och tvång, om man inte gnuggar in denna insikt i fejset på dem.

Jag vill givetvis inte föreslå att vi skulle börja tortera och avrätta invandringskritiker, men jag skulle nog helst se folk sluta svamla om hur man bara skapar martyrer genom att ansvarsbelägga dem för vad de håller på med. Kriminellt ohägn i masskala blir inte ett dugg mera acceptabelt av att det sker av politiska motiv. Snarare tvärtom: om de som kritiserar hommaiterna och sannfinnarna blir föremål för klappjakter så att de inte längre kan tillgodogöra sig sina politiska fri- och rättigheter så är det terrorism även enligt finska strafflagen. Om strafflagen konsekvent tillämpas på dylika brott kommer även hommaiterna i längden att fatta mera förtroende för samhället inklusive invandringspolitiken.

Valvaka

Klockan är tie på kvällen och valresultatet börjar klarna.
* Sannfinnarna tänkte ta tre mandat, men det var på håret att de inte fick nöja sig med ett enda.
* Halla-aho uppmanade väljarna att rösta ut Svenska folkpartiet, vilket ledde till väntade följder: partiet behöll sitt mandat. I min kompiskrets fanns det ett halvdussin rent finsktalande människor som proteströstade på Sfp.
* Kristdemokraterna hade ingen framgång. Tydligen röstar få på Sannfinnarna light när man också kan välja den äkta varan.
* Sossarna klarade sig dåligt, vilket jag nog tycker var lite sorgligt med tanke på att de hade en massa unga entusiastiska kandidater, bl a invandrare. Men det är min övertygelse att sossarna inte kommer att återhämta sig förrän de biter i det sura äpplet och börjar flagga för Nato.
* Det valdes in två samlingspartister: Alexander Stubb (som väntat), självaste Mr Europe i finländsk politik, och Sirpa Pietikäinen, som i allmänhet anses vara den grönaste i partiet.
* De invalda sannfinnarna representerar extremhögern. De EU-kritiska rösterna gick till den gamle centerräven Paavo Väyrynen. Sannf är inte längre det EU-kritiska partiet par excellence.

Vasilij Grossman

Jag har ännu inte läst färdigt Vasilij Grossmans berömda och beryktade roman Liv och öde på ryska, däremot har jag hunnit plöja igenom Darja Klings monografi om Grossmans författarskap, Tvortjestvo Vasilija Grossmana v kontekste literaturnoj kritiki. Den som inte är förtrogen med Grossman bör veta att denne var en ryskspråkig författare av judisk börd från Ukraina som utmärkte sig som en av de sovjetiska frontsoldaterna uppskattad krigskorrespondent - han skrev för sovjetarméns tidning som naturligtvis inte kunde heta någonting annat än Krasnaja Zvezda, alltså Röda stjärnan.

Efter kriget försökte han tillsammans med kollegan Ilja Ehrenburg dokumentera de sovjetiska judarnas lidanden i Förintelsen i en så kallad "svartbok", men boken stoppades av censuren, eftersom det inte var officiellt accepterat i Sovjet att lägga alltför mycket vikt på judeförföljelserna - det gällde istället att omtala judarna som "sovjetmedborgare" mördade av nazisterna. Ehrenburg var känd för sina hätska och i det närmaste rasistiska uttalanden om tyskarna, något som än i dag får en del högerextremistiska webbsidor att utmåla hans och Grossmans bok som ett exempel på sovjetisk propaganda, något som är ytterst tragikomiskt med tanke på bokens öde i Sovjet.

Liv och öde kom ut första gången i Schweiz i början av åttiotalet. Då hade författaren legat i graven i halvtannat årtionde - han dog av cancer på sextiotalet, inte ännu fyllda sextio. Manuskriptet till boken hade konfiskerats av de sovjetiska censurmyndigheterna redan tidigare - det brukar sägas att det var boken som "arresterades", författaren däremot förblev på fri fot och förefaller ha kunnat skriva och ge ut mindre kontroversiella verk trots förbudet. Det här lindriga tillvägagångssättet blev faktiskt, åtminstone tillfälligt, en framgång för censuren. Någon medieuppståndelse blev det nämligen aldrig kring Grossman, och han blev på allvar känd i Väst först efter sin död, då boken kom ut.

Liv och öde utgjorde en fristående fortsättning till Grossmans tidigare, ännu tjockare roman om andra världskriget, Za pravoe delo - "För en rättvis sak". Denna roman är politiskt mycket mindre känslig än Liv och öde, som den sovjetiske ideologichefen Michail Suslov såg som en litterär atombomb riktad mot sovjetstaten och som han tyckte inte skulle kunna komma ut i Ryssland inom de närmaste trehundra åren. Samtidigt är det värt att påpekas att Za pravoe delo faktiskt också blev offer om inte för censuren så åtminstone för politiskt motiverade attacker.

Grossmanforskningen i Sovjetunionen/Ryssland och i utlandet har till stor del handlat om hur man skulle förhålla sig till Za pravoe delo. Borde man behandla denna roman och Liv och öde som en helhet, eller borde man hellre se Za pravoe delo som en av censuren och självcensuren förstörd bok, en bok som inte bör likställas med Liv och öde på något sätt? Grossman tänkte sig dessa två romaner som delar i en romansvit, en "dilogi" kanske, om och kring slaget vid Stalingrad, men kan de ännu behandlas som sådana, eftersom Za pravoe delo är en bok med officiellt godkännande, medan Liv och öde är en ocensurerad dissidentbok som såg dagens ljus bara utanför Sovjet?

Emigranterna föredrar att se Liv och öde som en definitiv brytning med den tidigare boken. Det är dock viktigt att komma ihåg att böckerna kom till på olika sätt. Za pravoe delo genomgick den vanliga litterära processen i Sovjet: det första manuskriptet underkastades, inte direkt någon statlig censur, men tidskriften Novyj mirs självcensur. Redaktionen - bl a den av frontveteranerna uppskattade krigsdiktaren Aleksandr Tvardovskij, som tidvis var chefredaktör för Novyj mir - var dock i princip välvilligt inställd till boken. Den ville göra den precis så acceptabel att den kunde komma ut men samtidigt gällde det att se till att inte urvattna budskapet. Det ursprungliga manuskriptet utgjorde sålunda en råvara, som skulle utarbetas till en slutlig produkt i samspråk med författaren. Den skulle komma ut i en litteraturtidskrift och så småningom i en riktig bok. (Tyvärr vet jag inte om det alls skett några försök att återställa den ursprungliga versionen av Za pravoe delo eller om manuskriptet bevarats. En kritisk edition av boken skulle minsann behövas.)

De tjocka litteraturtidskrifterna kan ge ut hela böcker som ett enda nummer, och ofta gör det - att prenumerera på en rysk "tjock tidskrift" kan likställas med att vara medlem i en bokklubb. Att ge ut ett litterärt alster i en sådan tidskrift var på sovjettiden ofta likabetydande med att skicka ut en trevare för att pejla det ideologiska läget i landet. Hade man missbedömt den på förhand kunde man räkna med en allvarlig näpst från högre ort. En typisk händelseutveckling var att de första recensionerna skrevs utifrån en rent litterär synvinkel och såg boken i positivt ljus, varefter den ideologiska vågen tog vid och framställde verket som politiskt farlig, skadlig och antisovjetisk. Sedan fick chefredaktören göra avbön för sitt politiska felsteg. Men det kunde mycket väl hända att boken efter nya politiska klimatväxlingar kunde komma ut på nytt på ett riktigt förlag.

Det var precis så här som det gick med Za pravoe delo. Grossman skrev den som en krigsveteran, en krigskorrespondent som trotsat tysk artillerield och intervjuat soldater i främsta linjen, men när boken kom ut hade Stalin börjat strama åt tyglarna igen. När diktatorn väl lämnat det jordiska kunde romanen komma ut igen, och nu prisades den av alla recensenter och kanoniserades på fläcken som ett ideologiskt renlärigt mästerverk.

Liv och öde sägs skilja sig från den tidigare romanen i att Grossman inte längre idkar någon sorts självcensur och att han skriver direkt ur hjärtat. Detta kommer till uttryck i att han öppet jämför och likställer Gulag-arkipelagen med Auschwitz och Stalin med Hitler. Grossman skrev dock fortfarande för publicering, inte för en postum eftervärld, och när boken väl var avslutad erbjöd han den tidskriften Znamja (han var nämligen sur på Tvardovskij därför att denne i sin avbön hade gått lite för långt i att fördöma författaren). Troligen förväntade han sig att boken också kunde komma ut i Sovjet, om än i nedtonad form.

Redan på den tiden fanns det emigranter i Väst, men någon mediesynlig dissidentrörelse hade ännu inte uppstått i Sovjet, och sålunda är det irrelevant att fråga när Grossman blev dissident. På Stalintiden var egentligen alla författare potentiella dissidenter och riskerade hela tiden fängelse och avrättning. Medan jag arbetat på min bok om modern rysk prosa (om den nu någonsin kommer att bli till) har jag också informerat mig om en del moderna diktare som för mig hittills inte varit mycket mera än namn i listor, bland dem Olga Bergholz (eller Berggol'c, om ni så vill, men namnet är antingen tyska eller jiddisch och det känns naturligt att skriva den på tyska). Jag måste medge att jag alltid föreställt mig Bergholz som en officiellt accepterad författarinna par excellence, men faktum är att även hon strax före kriget satt fängslad i nio månader och att hennes make avrättades. Ingen gick säker.

Armeniska

För ett antal år sedan var jag av skäl som inte hör hemma i en offentlig blogg tvungen att lära mig grunderna i armeniska språket - någon särskilt djupgående insikt lyckades jag aldrig inhämta, tiden räckte inte till. På sistone har jag dock lekt med tanken att återuppliva och utvidga mina kunskaper, även om jag för närvarande håller på med flera andra långtidsprojekt, som en översikt (på svenska!) över modern rysk litteratur (både sovjetisk och emigrantlitteratur) för att nu inte nämna självstudierna i nygrekiska och enaresamiska.


Armeniskan är ett indoeuropeiskt språk med eget alfabet och ett rätt egendomligt ordförråd. En del ord förefaller omöjliga att uttala, som t ex dprots "skola", visserligen underlättas uttalet genom att vid behov sätta in schvavokaler (det finns egen bokstav för dem, men de skrivs inte ut mellan konsonanterna). Grammatiken är kännspakt indoeuropeisk: är man förtrogen med modern grekiska och något slaviskt språk kommer man inte att hitta någonting nytt eller omvälvande i armeniskan. Man tvingas lära sig en massa ändelser och sånt, man lär sig en ny uppsättning bokstäver, man lär sig ett nytt och mycket obegripligt ordförråd, men vad jag vet behöver man inte något annat än ihärdighet i inlärningsarbete för att få ett grepp om språket. Det är ju ingen georgiska, som jag brukar säga.

Ordförrådet är det svåraste i armeniskan. Språket har visserligen varit mottagligt för främmande influenser, men dessa kommer vanligen från iranska språk. En stor del av ordförrådet är iranska lån, som kommit in från olika källor och vid olika tidpunkter. Jag vet inte om orden p'oghots och poghota är av iranskt ursprung, men när vi vet att det ena ordet betyder "liten, smal gata" och det andra "stor, bred gata", så är det klart att dessa två är besläktade; att de har olika sorts p- (p'oghots har aspirerat, poghota oaspirerat p) tyder enligt min mening på att de lånades in vid olika tillfällen och från två¨nära besläktade men inte identiska språkformer. Om det var iranska språkformer vet jag inte - armeniskan har också många lånord från de talrika små språken i Kaukasus.

För att göra det hela ännu värre har det skett mycket förvånande ljudutvecklingar i armeniskan, så att även grundorden tenderar att se helt obegripliga ut: sålunda heter räkneorden två och tre jerku och jerek'. Jag är inte förtrogen med språkets historiska fonologi, men vad jag vet är det åtminstone bevisat att jerku är samma ord som svenskans två. Åtminstone finns det fler exempel på att ett initialt *dw- i det indoeuropeiska urspråket utvecklats till -rk- i armeniskan; och att det läggs till ett extra e- (i dagens uttal: je-) före en konsonantanhopning som börjar med r- förefaller också vara en regelbunden process i språket. Att jerek' är samma ord som "tre" är redan mera begripligt; det där -k' kunde vara samma -k' som ibland dyker upp som pluraländelse, t ex "du" heter faktiskt du även på armeniska, indoeuropeiskt nog, men "ni" är duk'.

En del läsare vet antagligen att polska språket har bokstaven ł, som i dag vanligen uttalas som ett engelskt w, men som historiskt sett är ett hårt l-ljud - samma hårda l som finns i ryskan, till exempel. (Den polska ljudhistoriska motsvarigheten till det mjuka l-ljudet i slaviska språk låter inte särskilt mjukt i dag, och skrivs mycket riktigt med ett vanligt l.) I en del latinska translitterationer för armeniskan används samma ł, men det står då för bokstaven ղ, som uttalas såsom den tonande motsvarigheten till det ach-ljud vi känner igen från tyskan och som i fonetisk transkription vanligen återges med den grekiska bokstaven gamma, γ. (Ovan skrev jag detta ljud som gh i de två orden för "gata".) Historiskt sett är detta gamma dock ett l, vilket syns i det armeniska namnet på Jerusalem: Երուսաղեմ, alltså Jerusaγem, eller Jerusaghem.

Som du ser skiljer armeniska alfabetet på versaler och gemena. Grannspråket georgiskan, som inte är släkt med armeniskan, har inga versaler. Eller snarare har versalerna dött ut i vanligt språkbruk, även om paleografiskt eller kalligrafiskt inriktade personer - alltså folk som studerar äldre former av georgiskan eller intresserar sig för skönskrift som konst - vet hur georgiska versaler skrivs och kan läsa dem.

Sannfinländarna och uttrycksfriheten

Den sannfinländske riksdagsledamoten Reijo Tossavainen, som hittills för det mesta ägnat sig åt att ifrågasätta värdet i akademisk utbildning (surt, sa räven om rönnbären) har hittat ett nytt svepskäl för ett offentligt raseriutbrott: en film om invandrarättlingarna i Finland, där en svart kille iklär sig finsk nationaldräkt och beskyller sannfinländarna för att öka rasismen i landet. "Här kritiserar man sannfinländarna för skattepengar", bölar Tossavainen på sin bloggsida.

Sannfinländarna är för uttrycksfrihet, så länge den friheten inte "missbrukas" till att kritisera sannfinländarna. Ungefär som sannfinländarna säger sig bekämpa brottslighet, men funkar i praktiken som brottslingarnas ingång i politiken.